Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 44. I Hamburg hos Vanderwelts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
44. I HAMBURG HOS VANDERWELTS.
Kosackerna skyndade att förfölja fransmännen.
Jag pekade på ett hotell, och bad Cross hjälpa
mig dit. Då vi passerade gatan, som var betäckt
med döda och sårade, kommo vi förbi general
Morand, som låg sårad och höll på att utandas sin
sista suck.
– Se, Cross, sade jag; där är vedergällningen.
Han ämnade låta oss falla på samma plats, där han
själv nu ligger.
Generalen kände igen oss, drog en djup suck,
vände på sig och dog.
Så snart vi kommit till värdshuset, fördes jag upp
i ett rum, och min belägenhet gjordes så dräglig som
möjligt, intill dess mitt sår kunde bliva skött.
– Vi äro nu lyckligt och väl ifrån det för denna
gång, sir, sade Cross.
– Ja, sannerligen, Bob, det har verkligen varit
ett underverk, som frälst oss, och vi böra därför
tacka Gud.
– Åh, kapten Keene, jag trodde helt nyss, att ni
inte frågade efter, antingen ni levde eller dog.
– Jag gjorde det icke heller då, Cross; men
sedan vi nu blivit så underbart räddade, kan man ej
annat än tro, att vi blivit bevarade till något bättre;
då försynen nu kommit oss till hjälp, utvisar sådant
för oss skyldigheten att leva.
– Det gläder mig att höra er säga så. Nu
komma trupperna tillbaka igen. Vilket besynnerligt folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
