Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIV. Engels prisma brister sönder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
barndomen utgjort det högsta föremålet för hennes
tillgifvenhet»
En af Engels lyckliga instinkter var tacksamheten:
att röna ömma och kärleksfulla omsorger, och ej med
tillgifvenhet återbetala dem, var för hennes hjerta lika
omöjligt, som för en annan att förhindra sin andedrägt;
hos personer i Engels förhållanden är denna vackra
impuls högst sällsam; den, som från barndomen alllid varit
van att mottaga, glömmer slutligen att tacka.
Gyllenburg hade i anseende till uppgörandet af en
liten affär gått ut i staden, hans hustru äfven, i något
välgörande ändamål; Engel satt ensam i tafvelrummet vid
sitt piano. Hon spelade, utan att bestämdt veta hvad;
det var den skapande anden inom henne, som lät de
skönaste fantasier återljuda på instrumentet.
— Hvad det här är vackert! — sade hon, — det
är icke af mig sjelf. . . nej!
— En Engel har frambragt de tonerna! — sade
en väl känd röst bakom henne.
— Ack .. . ack . . . ack! — utropade hon och
vände sig om, då en lång, vacker, kraftfull manlig gestalt
stod framför henne.
Ramsvart hår krusade sig kring en bred, hög
panna; svarta, blixtrande, djupt liggande, uttrycksfulla ögon
blickade fram under ett par tjocka, båglika ögonbryn.
Den mörka byen var upplifvad af en klar, frisk färg;
dragen voro för öfrigt sköna.
— Grefve Lichtenfeld, — återtog hon häftigt, fattande
hans begge händer.
Tryckande dem först lidelsefullt mot sina läppar,
släppte han dera straxt derpå, i det han, tagande några
tillbaka, ställde sig vid kaminen och betraktade henne med
för henne sjelf oförklarliga ögonkast.
— Mina föräldrar hafva gått ut i staden, hvar och
en på sitt håll. Hvad de skola blifva glada, när de
komma tillbaka. —- Hon gick till honom, fattande å nyo
hans ena hand, — är det något som oroar er? . . . O,
säg.. . huru gerna ville icke er lilla Engel trösta er om
on del kunde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
