Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms öfverståthållare (forts.) af N. v. D. Grefve Göran Gyllenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ovän, rikskanslern, sätta sig i besittning af denna
så ifrigt åtrådda makt och snart blifva konungens
allrådande minister. Det har uppgifvits, att harmen
häröfver hos dem gått ända derhän, att den gjort dem
till hätska vedersakare af den konungamakt, de förut
sökt värna, och hvilken de nu lika energiskt sträfvat
att försvaga eller rent af omstörta for att på dess
spillror grunda den aristokratiska republiken. Dylika
beskyllningar för antimonarkiska stämplingar skulle
sedan alltjemt förfölja de båda bröderna under
deras återstående politiska bana och icke en gång
upphöra då, när de nått sina önskningars mål och
blifvit Carl XI:s högst betrodde män. Härflytande ur
partihatets och den personliga fiendskapens grumliga
källor torde desamma dock böra mottagas med mycken
försiktighet. Också har intet som helst bevis för
deras sanningsenlighet, ens vid nu ifrågavarande
tidpunkt, kunnat anföras.
Tvärtom finnes det mycket, som talar deremot. Bröderna
Gyllenstierna synas aldrig hafva befunnit sig i
något spändt förhållande till den unge konungen
utan alltjemt af honom omfattats med förtroende och
vänskap. Göran bibehölls som ledare af reduktionen
och fick i denna sin otacksamma verksamhet
tillgodonjuta konungens välbehöfliga bistånd. 1674
blefvo båda bröderna härjemte upphöjda i grefligt
stånd, hvarförutom jemväl åtskilliga andra kungliga
ynnestbevis under denna tid tillföllo dem. Att de det
oaktadt hörde till de missnöjda och, som det med stor
sannolikhet uppgifves, till de verksammaste deltagarne
i de intriger, som afsågo att störta den förhatlige
De la Gardie, torde ej förvåna. Deras äregirighet
var helt visst föga tillfredsstäld, så länge de
saknade ledande politiskt inflytande, men äfven i
detta hänseende skulle snart deras dag komma.
Det var kriget, som för dem skulle öppna vägen till
maktens höjder. När Carl XI, bragt nära förtviflan
genom de slag pä slag följande motgångarne och
det sorgliga tillstånd, hvari han fann rikets
försvarskraft genom förmyndareregeringens vanvärd
försatt, seende allt omkring sig svigta, hvarpå han
hittils trott och förlitat sig, sökte ett stöd och en
hjelp i den öfverhängande faran, var det till Johan
Gyllenstierna han vände sig i sin nöd. Ett bättre
val hade han säkerligen heller icke kunnat göra,
ty ingen man fans väl i Sverige, som kunde mäta sig
med honom i statsmannasnille och kraft. Från denna
tid 1676 och till sin död kan denne store man med
allt skäl betraktas som den egentlige ledaren af
fosterlandets öden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
