Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några svenska talande vapen på 1200- och 1300-talen, af L. Fr. Läffler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innehåller »en otydlig figur i sköld utan hjelm»
(SRAP. II: 419) men äfven (a. a. III: 317) gissar på
»en hjelm (?) i skölden». Om dr K:s uppfattning är
riktig, hör detta fall hit. Jag har själf granskat
detta sigill på riksarkivet, men kan ej komma till
någon säker mening om hvad det föreställer. Emellertid
synes det sannolikt, att det skall föreställa ett af
(sol?)strålar omgifvet människohufvud.
Gædda: Nils Gædda, hvars vapen, »en gädda på sned
i sköld under hjälm» – skölden med vapenbild är
återgifven hos H. Hildebrand, Sveriges medeltid 2:
587 –, förekommer i ett sigill med omskrift S. NICOLAI
GÆDDÆ MILITIS till ett diplom af 1382 (SRAP. I:
539), tillhörde en inhemsk adlig ätt, som utdog i
slutet af medeltiden (enligt benäget meddelande af
dr K. H. Karlsson). – En bero gädda förekommer redan
1300-1310 (se Sv. Dipl. II: 703).
Duwa: Olaff Duwa namnes i diplom från Linköping af år
1400, hvarvid finnes hans sigill föreställande »En mot
höger vänd fogel i sköld utan hjälm» med omskriften
S. OLAVI DV[WA] (SRAP. II: 399). Vapenbilden »fogel»
angifves, SRAP. III: 316, vara en »dufva». (»Tre
dufvor två och en» var det »vanliga» vapnet för den
danska Duve-ätten, till hvilken hörde riddaren Peter
Nilsson [Duve] i Hemundahögh i Skåne, som nämnes
i SRAP. I. 437, jfr III 279, 316, och väl äfven den
»Herra martin duwa», som nämnes i Erikskrönikan,
vers 4038.)
Siik: Magnus Johansson Siik nämnes i diplom af 1349
med »en fisk (sik) på sned» i sigillet (Hildebrand,
Sv. Sig. 3: 673). – Huruvida till denna släkt hört den
genom sitt, af äldre genealoger företagna, upphöjande
till konungason bekante Suno Sik, som omnämnes i ett
pärmebref af 1297 (Sv. Dipl. II: 231), där han kallas
»suno dictus sik» och på den medeltida versifierade
grafinskriften å hans grafhäll i Vreta
klosterkyrka, där han kallas Suercheri natus, Suno
Sych, är okändt. Dennes helt olika vapenbild
å grafhällen, afbildad i eringskiölds
Ättartal s. 90. samt kronan öfver skölden ha å
den gamla medeltidshällen blifvit inhuggna genom
konung Johan III:s försorg (se härom nyss a. a. samt
Svenskt Biografiskt Lexikon, ny följd, 5: 27-28,
där emellertid Suno Syks grafinskrift, som i
verkligheten utgöres af två leoninska versrader,
kommit att tillökas med ännu tvenne på annat sätt
rimmande hexametrar, som tillhöra en helt annan
grafsten!). – En byrgerus dictus siker omtalas 1319
(Sv. Dipl. III: 409).
Simpa: Kaniken i Strängnäs Thorsten Notholmsson Simpa
(d. y,) bär i sigill, som finnas vidfogade pärmebref af 1357 (där han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
