Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ytterligare om Gustaf IV Adolf, K. F. W-r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han enkel, men högst elegant. Fracken var alldeles
icke »lång», ty den räckte ej längre än till
knävecket, och skörten voro uppfästade. Konungen
nyttjade aldrig blå, utan alltid gula byxor af utsökt
vacker elghud. Till de höga, för tårna tvärskurna,
man kan säga polerade, i stället för blankade
kragstöflarne, brukade han alldeles icke jernsporrar,
utan i stället stora sporrar af massivt guld, och
de gula kullriga knapparne i fracken voro så starkt
förgyllda, att de fullkomligt liknade guld. Med
en mindre hatt, satt på tvären, utan panacher, men
försedd med en blå och gul plume (då kallad ståndare),
som likväl var så låg, att den syntes högst ett halft
qvarter öfver cokarden, kan man väl ej säga, att »Hans
klädsel icke motsvarade den ringaste förväntan.» Det
är osmakligt att läsa sådana där skillringar, då man
vet huru stridande de äro mot sanningen. Herr Albano
låter vidare Gustaf Adolph tilltala Baron Ehrenheim
med ordet »Herre», hvilket omöjligen kunde hända
Konungen, som var så hemmastadd med etiketten uti
sin Hr Faders Hof och mycket väl visste att man minst
skulle vara Seraphimer-Riddare, för att af konungen
kallas Herre. Så är det äfven med Exellenstiteln
till Grefve Klingsporr. Gustaf IV Adolph tilltalade
aldrig någon af Rikets Herrar, eller talade om dem,
med begagnande af orden »Hans Exellens». De diktade,
ohyggliga scenerna med Drottningen äro så stridande
mot Gustaf IV Adolphs sätt att vara, att det fordras
nutidens föga borstade cavalierer till att tro,
det någonsin sådana uppträden kunnat äga rum.»
(Svenska Minerva n:r 94 7/8 1845.)
Detta inlägg hade visserligen till följd, att det
mesta af de påpekade oriktigheterna icke upptogs i de
digra »Tidstaflor» Adlersparre 1849 och 1850 utgaf,
men det oaktadt synes det vara väl värdt att räddas
från glömska, om ej för annat, så för att tjena
som motsats till den blygsamma ställning, hvari
f. d. konungen lefde och dog i St. Gallen.
Beträffande f. d. konungens uppförande mot sin gemål
fann Albano skäligt att i sina Tidstaflor meddela
ett par mer eller mindre giltiga vittnesbörd, som väl
innefattade, att konungen ibland var vid dåligt lynne,
men ej huru han betedde sig därvid. Då konungen 1829
i sina på franska författade, på svenska under titel
Historiska erinringar öfversatta rättelser till
en lögnuppfylld biografi öfver honom i Biographie
nouvelle ou Dictionnaire historique bemötte en
anklagelse i förenämnda afseende, skedde det sålunda:
»Gustaf tadlas såsom sträng mot sin gemål; men kan
en man uppriktigt älska sin maka, utan att vara
sträng mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
