Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till vår medeltida personhistoria, af L. Fr. Läffler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ögonstenen är omgifven af en hvitaktig ring»,
[1]
eller 3) »ena ögat på något sätt är olikt det andra». 2 och 3
i Dalins Ordbok, hos Wester, Schulten m. fl. som sätta
ordet = fra. vairon. Ihre har blott betydelse 2, Lind
både 1 och 2; o. s. v. Hos Hof, dial. Vestrog. träffas
en fjärde betydelse: lat. »glaucus, cesius»
d. v. s. blå, blågrå, som är den enda där angifna
(beroende på ett missförstånd af Hof?) Då man ej
kan säkert veta, hvilken betydelse ordet hade i
medeltiden, är det icke visst, om tillnamnet Glosöga
då hade samma betydelse som Kolpöga. Det är i alla
fall ett exempel på att en egenhet i ögonen gifvit
anledning till ett tillnamn. Hvad nu betydelsen af
kolpöga beträffar, så kan det ju anmärkas, att alla
ögon äro konvexa; men på ovanligt utstående ögon
framträder ju detta tydligare än eljest. Det synes
därför vara meningen med tillnamnet att angifva,
att mannen i fråga haft ovanligt utstående ögon.
I våra dagar pläga ju starkt utstående ögon stundom
anföras såsom tillhörande en degenererad aristokratisk
typ. Det är dä ganska anmärkningsvärdt att finna detta
fysiska drag redan på 1300-talet uppmärksammadt hos
en högaristokrat.
Herr Karl Ulfsson antre af Tofta.
Den bekanta medeltida stormannen riksrådet och
riddaren Karl Ulfsson af Tofta,
[2]
död 1407 vid omkring 90 års ålder,
I pärmebrefven: af (aff) Toftom, Toptom, Thoftom,
Thoptom, T(h)øftom, T(h)øptom, sällan Typtom,
o. s. v. Th, som är mycket vanligt, är felaktigt
skrifsätt för t, kanske genom förväxling med ett annat
thopt, thoft, som visserligen ej kan uppvisas i fsve.,
men måste ha funnits där att döma af nysve. toft
(i båt) jämfördt med fornnorska [THORN]opta. Det förra
ordet är vårt tomt – namnet skrifves också en gång
[aff] Thomptom (Sv. Dipl. N. F. II: 207) –, som i
fornsvenskan också hette topt, toft, hvilken senare
form ännu lefver i sydsvenska dialekter. Formerna
med y, ø äro icke några godtyckliga skrifvarianter
till de med o, utan de förra hafva uppkommit genom
i-omljud, beroende därpå att ordet är en ursprunglig
i-stam; i en sådan stam kunde omljudna former växla
med oomljudna. Ännu i dag heter gården både Tofta
(ursprungligen genit. plural.) och Tyfta. – I flera
andra medeltida ortnamn växla i-omljudna former
med icke omljudna. Ett par märkliga exempel må här
anföras. Den uppländska socken (Öfra) Gran heter
både så och Græn (Green), det senare bildadt (liksom
nyt, nöt för not efter pluralen nyter, nötter) efter
en plural græner, som finnes i norska och svenska
dialekter (i hvilka senare äfven singularen grän för
gran finnes). En gård Stång i Östergötland
heter i diplomen otaliga gånger Stang(h), Staang(h)
men en gång finns Stæængh (SRAP. I, s. 566);
denna form har trängt in från den appellativa
substantiva pluralformen stængher. – Dessa fall
äro intressanta, ty de visa, huru lefvande för
språkkänslan samhörigheten mellan ortnamnen och
motsvarande appellativa substantiv kändes. De lämna
ock nya bidrag till fornsvenska grammatiken. Här är
dock ej platsen att närmare redogöra därför.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
