Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Huru min farfar blef adjutant hos Adlersparre samt ett och annat om revolutionen 1809, af C. G. Flach
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
permission att vistas på mina föräldrars egendom Nordkärr
i Dalsland. Jag tillbringade där hela vintern tills
i februari 1809, då jag afreste till Karlstad,
där Adlersparre, skild från all tjänstgöring vid
armén, sig då uppehöll och vistades endast såsom
privatman. Han var dagligen där tillgänglig för
de besök, hvarmed han öfverhopades, men aldrig
föreföll något politiskt samtal hos honom i mer än
en persons närvaro. Hans skämtsamma lynne, hvilket
närmade honom till ungdomen, förde alltid samtalet på
glädtiga ämnen och särdeles på det vackra könet. Att
jag med nöje och hela min ungdoms liflighet sökte
denna umgängeskrets var naturligt, särskildt som jag
började ana, att någon stor politisk händelse var i
fråga att utbryta under ledning af vår forne chef,
hvilken hade tillvunnit sig hela arméns odelade
tillgifvenhet och hvilken nu omfattade mig med lika
mycken vänskap som förtroende.
Någon dag i mars månad före den 7:e, under hvilken
tid friherre Ankarsvärd vistades i Stockholm, för
att göra sig underrättad om utgången af den uppgjorda
planen för Gustaf IV Adolfs arrestering, blef jag af
Adlersparre efterskickad. Vid inträdet i hans rum fann
jag hans af kvickhet och glädtighet alltid blixtrande
ögon ovanligt allvarsamma och blicken mörk. Efter en
kort nickning åt mig tillreglade han de tvenne dörrar,
som ledde till hans rum, och började följande samtal:
’Jag har fattat tycke för Er, min unge vän, och se
däruti orsaken, att jag meddelar Eder ett förtroende,
som jag icke lämnat till någon af Eder grad i armén
och af Eder ungdom. Mitt beslut är fattadt; det
alltför länge lidande fäderneslandet måste räddas
från att blifva härjadt, brändt, inkräktadt och
slutligen deladt af Napoleon och Alexander. De i
Värmland förlagda trupperna hafva erbjudit sig att
för sådant ändamål följa mig till Stockholm. Allas
beslut är härvidlag frivilligt, och jag frågar således
blott: Vill Ni, min vän, följa mig såsom adjutant,
såsågejag det gärna? Men kom ihåg, att beslutet
leder till stupstocken eller äran att hafva bidragit
till fäderneslandets frälsning. Min vän är fattig,
har väl en ännu lefvande åldrig far; – lägg dessa
förhållanden i den ena vägskålen och fäderneslandets
sak i den andra – och besinna noga, innan Ni tar
Edert beslut. Mina föräldrar finnas ej mer; jag äger
således inga ömmare band, som fästa mig vid lifvet;
det tillhör endast fäderneslandet.’
Efter dessa ord fanns hos mig icke mer än en tanke,
och den var att följa Adlersparre i lif och död. –
Jag blef hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
