Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Huru min farfar blef adjutant hos Adlersparre samt ett och annat om revolutionen 1809, af C. G. Flach
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
adjutant. Friherre Ankarsvärd återkom frän Stockholm,
om jag minnes rätt, dagen före revolutionsutbrottet
den 7:e mars och medförde den underrättelsen, att allt
misslyckats i hufvudstaden. – Jag var närvarande,
då Ankarsvärd afgaf sin rapport till Adlersparre,
hvilken af honom upptogs med mycket lugn under
tillkännagifvande, att trupperna följande natten
skulle inrycka i Karlstad för att marschera till
Stockholm. Under afbidan på deras ankomst satt jag
inlåst ensam med Adlersparre i hans rum och nedskref
den proklamation till svenska folket, hvilken skulle
tryckas om natten och hvilken Adlersparre liggande
på en soffa dikterade.
Måhända af en beräknad försiktighet såg man aldrig hos
honom bläck och penna. Jag måste således söka dessa
materialier hos hans husvärd. Då jag återkom med dem,
yttrade han under sitt vanliga skämt och leende:
’Det är ju vackert att skrifva proklamationer emot
sin kung och icke hafva råd att hålla sig penna
och bläck.’ – Efter fulländadt arbete och under
afvaktan på rapporten om truppernas ankomst var han
vid det gladaste lynne. En med mig jämnårig yngling
kunde ej välja mera skämtsamma samtalsämnen, än han
gjorde. Jag måste redogöra för alla stadens unga
damer, hvilka under kriget fått namn af det vackra
landtvärnet. – Ändtligen ankom en af hans adjutanter,
dåvarande kornetten vid Västgöta kavalleri, numera
landshöfdingen, baron Palmstjerna med underrättelse,
att trupperna voro vid tullporten. I detta afgörande
ögonblick fastade jag hela min uppmärksamhet på
Adlersparres anletsdrag för att utforska, om detta
budskap skulle i dem göra någon förändring. Jag kunde
ej upptäcka den minsta. Med oförändrad glädtighet
och under hans vanliga smålöje yttrade han till baron
Palmstjerna dessa ord: ’Hälsa krigskamraterna ifrån
mig och säg dem, att de hafva alltid varit mig kära,
men aldrig hafva de varit så välkomna som nu, de
skola ej länge få vänta på mig.’ – Baron Palmstjerna
gick; Adlersparre tog genast på sig sin uniform för
att följa efter. Vid utgåendet i dörren märkte han,
att han glömt sin sabel, då han vände om och under
skratt och vänlighet yttrade till mig: ’Vid ett sådant
högtidligt tillfälle som detta, måste man väl hafva
sin sabel vid sidan.’ –
Han gick till torget, där trupperna voro samlade,
tilltalade dem helt kort och återvände hem att
expediera nödiga order.
Allt hade således lyckats inom Värmland, där
entusiasmen för vår sak var allmän; den unge ädlingen
grefve Löwenhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
