Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms öfverståthållare (forts.) af N. v. D. Grefve Hans Henrik von Essen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med synnerlig ifver hade Adlersparre omfattat det af
de ledande männen inom regeringen uppgjorda förslaget,
att hertig Karl borde omedelbart låta utropa sig
till konung och, sedan detta skett, för ständerna
till antagande eller förkastande framlägga ett af en
af regeringen tillsatt kommitté Utarbetadt förslag
till ny konstitution. Häremot reste sig emellertid
en våldsam storm inom riksdagen. Kraftigt påyrkade
nationens representanter sin rätt att på egen hand få
bestämma rikets nya författning och därefter äfven
utse dess öfverhufvud. Då Adlersparre, förbittrad
Öfver det motstånd, hans planer sålunda rönte,
ville förmå riksföreståndaren att med anledning
häraf nedlägga sin värdighet och lämna åt ständerna
att sedan reda sig bäst de kunde, var Essen åter en
af dem, hvilka sökte lugna den uppskrämde hertigen
samt omsider äfven förrnådde honom att böja sig för
folkrepresentationens tydligt uttalade mening.
Kännetecknande för det stora anseende, Essen redan nu
åtnjöt, är, att han af ett parti inom riksdagen skall
varit påtänkt såsom den lämpligaste att välja till
tronföljare efter den barnlöse konungen. Emellertid
utsågs prinsen af Augustenburg härtill, men så
snart det nya statsskicket lagligen ordnats, erhöll
Essen plats i statsrådet och upphöjdes härjämte i
grefligt stånd. Hans ledamotskap af den kungliga
rådkammaren blef dock icke långvarigt. Redan i
september 1809 utträdde han ur densamma för att
jämte den framstående diplomaten G. Lagerbjelke afgå
som ambassadör till Paris. Det gällde ej mindre
att sluta fred med kejsar Napoleon än ock att
söka tillförsäkra Sverige den mäktiges ynnest och
välvilja samt särskildt en lindring i tillämpandet
af det s. k. kontinentalsystemet, hvilket ansågs
högst skadligt för den svenska handeln. I detta
sistnämnda fall vanns väl intet, men däremot visade
sig kejsaren i öfrigt gunstig och återlämnade det
eröfrade Pommern, hvars besittning var för Sverige så
mycket värdefullare, som det borde kunna användas som
bytesmedel, då det i en framtid måhända kunde blifva
fråga att af Danmark söka utverka Norges afträdande.
Intet var nu naturligare än att den, som förut med
sådan framgång styrt Pommern och sedan i så hög
grad bidragit att åter lägga det under Sveriges
krona, skulle ånyo kallas att träda i spetsen för
dess förvaltning. Sä blef också förhållandet, och
Essens utnämning väckte äfven i det land, där han
efterlämnat ett så godt minne, liflig glädje och
stora förhoppningar. Hans närmaste uppgift blef nu
att af de franska myndigheterna mottaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
