Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5. Huru en trogen själ affaller och blifwer andligen död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är den breda (ljufa och sköna) landswägen till fördömelsen"[1];
och den wägen, på hwilken de riktigt fromma, allwarliga och
gudfruktiga kristna pläga falla, besnärjas och blifwa fångna; då
deremot de förra wägarna till fall äro de dåliga kristnas, de
wårdslösa, kalla, lösliga kristnas affallswägar.
14. Hufwudtiteln och grundkällan till detta hemlighetsfulla
onda är den djupa oändliga egenrättfärdighetsböjelsen, som
ligger i all menniskonatur; eller kanske först: den djupa, adamitiska
sjelfwiskheten, som hos en kristen yttrar sig i benägenheten till
sjelfwerksamhet och sjelfhelighet, eller att wilja sjelf allting hjelpa
och wara - och hwilken, der icke ordet får råda, slutar dermed,
att man antingen "på nytt fångas under träldomens ok"
(Gal. 5:1) eller ock stannar i sjelfbehag och sjelftagen andlighet
Col. 2:23).
15. Nu må först märkas, att ingen sann kristen lefwer i en
så jemn och ren evangelisk tro, att han aldrig skulle angripas
af egenrättfärdighetsböjelsen; nej, fastän man hundrade gånger
lärt och erfarit, icke blott dess uselhet; utan ock dess stora wåda,
blifwer man oupphörligt igen insnärjd i densamma, innan man
wäl hinner besinna sig; detta ligger så i all menniskonatur, att
den, som sådant icke känner och erkänner, lär wara så helt och
hållet stadd på egenrättfärdighetens wäg, att han aldrig wet af
något annat; men icke är det om sådana en kristens egenrättfärdighetsanfall,
från hwilka han dock alltid igen uppwäckes och återwänder
till trons enfaldighet, icke är det om sådana händelser, wi här
tala; utan wi tala här om den händelsen, att en kristen också
stannar och fortgår på en sådan wäg, antingen bunden och olycklig
under träldomens ok, eller tillfredsftälld, glad och belåten i sig
sjelf och sin andlighet, hållande sin wäg för den bästa och
lyckligaste, hwarwid också läran och synen blifwer honom så förwänd,
att han ock förswarar sin wäg.
16. Till en sådan wäg kan man ganska lätt och hastigt
komma; såsom apostelen Paulus wisar, då han just härom säger:
"Litet af surdeg försyrar hela degen" (Gal. 5:9), och åter i
Phil. 3: 7-9 wisar han, att han sjelf war så rädd för denna fina
snara, att han intet annat råd hade, än att, såsom han tre
gånger upprepar, han höll sin bästa rättfärdighet för en skada; och
fjerde gången säger han: "och jag håller det för träck, på det jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
