Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"ttaree beers”, den han ändå skulle ha.
Nu behöfde han inte gå i "märket”
och derför stannade han qvar hos
vännerna, der det nu började - blifva
upprymdt och nöjsamt.
Tiden går fort och i gläda lag
snurrar minutvisaren omkring på urtaflan
med extra hastighet. Timvisaren
följer med. Karlson märkte icke någon
af dem, förrän den förste pekade på 9
och den senare på 12. Han var icke
värre deran än att han förstod, hvad
det betydde: en qvart före tolf.
Som om han sett ett "mene, mene,
tekel” stirrade han en stund på
klockan. Sedan for han förskräckt upp
och grep kalkonen, som legat under
bordet, i benen.
— Inte skall du gå allaredan? ljöd
det. Ta’ en till!
— Nej, inte en droppe mer. svarade
Karlson och såg rent af heroisk ut i
sin karaktersstyrka.
Det hjelpte intet öfvertalande.
Karlson var fast som ett hälleberg i sitt
beslut, ehuru han icke stod alldeles
lika säkert på sina ben. Han sa’
godnatt och gick med sin kalkon, hvars
långa hals slingrade sig om benen på
honom och höll på att fälla omkull
honom, då han steg ut ur den
blådim-mlga krogen på gatan, som låg
spegelblänk af fruset slask.
Ingen spårvagn syntes till och
Karlson beslöt att färdas hem till fots. Han
beräknade, att den kyliga nattluften
skulle hafva en välgörande verkan
och dessutom behöfde han en längre
tid än den, på hvilken en spårvagn
tillryggalade sträckan, för att samla
sina tankar. Det gälde att göra reda
för sig — och göra det temligen
trovärdigt.
Hur han gick och funderade — det
skedde under svårigheter, ty gatan var
glatt, belysningen dålig och kalkonen
tycktes hafva fått lif och en
oemotståndlig lust att hugga honom i
benen — kom han dock icke längre —
med funderingarne — än till beslutet
att helt enkelt skylla på kalkonen.
Ja, den rackar’n! Det var han som
narrat honom!... Karlson gick och
öfvertygade sig sjelf om att detta
verkligen var förhållandet och han kände
en allt mera stigande vrede mot den
stora, plockade fogeln.
Denne å sin sida vedergälde med att
kasta Karlson handlöet i gatan.
Nu blef den annars så beskedlige
Karlson rigtigt arg.
— Var det du, din uf? Jag skall lära
dig, jag... Antingen du lefver eller
spökar, så är nu din sista timme slagen
... olycksfogel!
Dermed satte han sig upp, grep
kalkonen i benen och slog den upprepade
gånger i gatan. Det otäclca “qvack”
som dervid uppstod ljöd mordhemskt i
natten, men det fäste sig Karlson icke
vid. Han kraflade upp på knäna och
grep med båda händerna om den långa,
smala strupen på kalkonen och höll
honom med beserkaraseri tryckt mot
gatan. Han skulle med all säkerhet
hafva kramat hvarje tillstymmelse af
lif ur den stackars fogeln — om denne
icke redan varit död ett par dagar
längre än anständig
tacksägelsedagskal kon bör vara.–
När det gula skenet från nattlampan
i mrs Karlsons hand föll på dem,
företedde de båda en ömlig anblick.
Karlson hängde på hufvudet och så
gjorde kalkonen,som han höll i handen.
Hvad mrs Karlson sa’, kan icke
åter-gifvas på ett så begränsadt utrymme
som detta. Det tog frun i “flattet
inunder” en hel eftermiddag på ett kaf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
