Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi äro här inne på en af estetikens grundfrågor:
frågan om poesiens ställning till det fula, eller i sig
mindre sköna. Härom är min mening denna:
konstnärens stämning, sådan han inlägger den i sitt verk,
måste alltid vara skön; men hvad han tecknar behöfver icke
vara skönt. Kristusögat är skönt, äfven när det
betraktar synden. Och konstverket är ej blott ett objekt
utan ock ett subjekt, ett öga, hvari det sedda
återspeglas. Detta öga själf är ej tecknadt. I konstverk,
som ej äro äkta, finns det icke heller. Men i de äkta
konstverken fins det. Man behöfver icke läsa många
rader af Turgenjew, innan man ser detta öga, eller
rättare själf ser med detta stora, stilla och vemodiga
öga. Det är subjektet, dess själ, dess stämning, dess
sätt att se som måste vara skönt. Denna fordran
är oeftergiflig. Om en konstnär ser något
disharmoniskt och ännu ej har kommit till rätta med det i
sin själ, så att i denna harmonien är återställd, så må
han tiga, vänta. Hvad han skulle ge, blefve fult.
Konstnären skall befria. Men icke så att han
aflägsnar det disharmoni väckande, utan så att han höjer
oss öfver det.
Det motspänstiga skall öfvervinnas. Förutsatt
att detta sker fullständigt, är den stämning högre
hvari mest är öfvervunnet. Det är lättare att göra
stafkarlen poetisk än tiggaren, slusken. Och dock kan
äfven denne senare bli det. Man jämföre t. ex.
Malmströms »Stafkarlen» och Frödings »Fredlös». I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
