Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi kunna icke fatta något, som icke står i relation
till ett annat, och denna relation är ytterst en motsats
mellan två, en antites. Detta menar jag med att
tanken i själfva sin födsel är antitetisk. Jag berör detta
metafysiska förhållande, emedan jag tror att detta är
yttersta grunden, hvarför vår tanke har så lätt att
sätta sig i rörelse till sin motsats, äfven då icke
känslan därvid medverkar. Själfva föreställningen om
något involverar i sig sin kontrast. Föreställningen
om flit för öfver till den om lättja.
Men vare sig det är känslan eller tanken själf
som är grunden till en motställning i antitesens schema,
så för antitesen klarhet med sig. Dess schema är
ytterst enkelt och öfverskådligt. Det ena ledet belyses
genom det andra, uppfattas lättare och skarpare genom
motställningen. Antitesens teoretiska afsikt gör att den
särdeles väl lämpar sig för den didaktiska poesien.
Lefnadsvisheten kläder sig i dess form. Det är
därför nog ingen tillfällighet, att den dikt i Fritiofs
Saga, hvari fäderna säga sönerna sina sista råd, är så
genomgående antitetiskt byggd.
»Var icke hård, kung Helge, men endast fast:
Det svärd, som biter skarpast, är böjligast.
Mildt sinne pryder kungen, som blommor skölden
och vårdag bringar mera än vinterkölden»;
och så hela dikten igenom. Äfven personerna äro
kontraster: Helge och Halfdan, och gent emot dem
båda Fritiof.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
