Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anbstraktionen själf ej så främmande för synekdoken. Ordet
är i många fall från början en synekdoke; betecknar
ett enda iögonfallande drag hos föremålet. Linné
valde sina namn oftast synekdokeiskt. Och de flesta
industriella benämningar äro tillkomna på samma sätt,
från paraply och salubrin till eric-erie. Och när vi
föreställa oss en klass, begagna vi det enskilda till
åskådningsmaterial, den ene mer, den andre mindre,
ty vårt förfarande i detta fall är just kännetecknande
för arten af vår intelligens, vår abstraktion liksom vår
reproduktion och produktiva imagination.
För några torde synekdoken vara minnets
grundform. De få först tag i ett enskildt konkret drag
och utgående från detta komplettera de. Sålunda i
följande fall. En person hade att referera ett tal, men
fick detta uppdrag först ett par dagar efter att talet
hållits. Han kom ingenting i håg. Det hade efter
allt att döma varit ett improviseradt yttrande utan
någon logisk plan eller särskildt »innehåll», några goda,
hjärtliga ord helt enkelt. Emellertid dyker i minnet
upp en enda vändning ur talet, rättare allra först en
viss ställning och en gest, ett visst tonfall hos
talaren. Ett kraftord: att gå raka vägen, som hedern
pekar, eller något dylikt. Ett sådant ord förutsätter
något, som är sagdt innan och något som följer efter,
och småningom inställde sig del efter del af talet; men
märk: aldrig först den abstrakta tanken och så det
tillfälliga uttrycket, utan tvärtom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
