Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg - Grafven i Perho. 1—2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men han drog just nu sin hand ur hennes.
„Hvad är detta?u sade han förvånad,
„Ser mitt öga eller ser min nacke?
Ögat borde skåda dig blott, flicka,
Och min nacke endast svarta väggen.
Hvilket sinne ser då detta gyckel,
Mina bröder blodiga och slagna,
Och min broder Adolfs hufvud spetsadt?u
Så han sade, och sitt spjut, sin bössa
Grep han hastigt, skyndande ur stugan.
Hela vägen framåt såg han blodstänkt,
Och till stället, som var aftaldt, kommen,
Såg* han sina bröders lik bland träden,
Och emellan dem sin gamle fader.
Ej ett steg han vågade mot skogen,
Men han stod der stum, och såg och hörde,
Hörde hur hans gamle fader ropte:
„Ye, mitt^gråa hufvud! hvar är Thomas?
Hvar är Thomas? har han flyktat ensam,
Han, af mina söner fordom kärast,
Han har flytt och svikit sina bröder.
Ye förrädarn, ve den fege bofven!
Må han irra, rädd som Kain, i skogen,
Skrämd af löfvet, som på aspen skälfver,
Skrämd af hjerpen, som den spång, han nalkas,
Bäfvande med dånfull vinge lemnar. —
Gud, om rättvis du i höjden lefver,
Hata honom, som jag älskat honom,
Och, hvar helst han vaknar opp i döden,
Gif ej fosterland, ej bror åt honoma.
Stel af fasa hörde Thomas orden,
Och han vände bort sin blick från fadren.
Hunden lik, som retad följer björnen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
