Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. VII. Strömningar i luften och hafven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
höger, att det blir nordost, söder därom från söder,
men med afvik-ning åt vänster, så att det blir
sydost. Tjockleken af de pilar, som visa vindens
riktning, antyda hans styrka, och man ser, huru mycket
kraftigare vinden är öfver hafven än öfver länderna,
särskildt på Atlantiska hafvet.
I juli har vindstillans bälte flyttat sig norrut,
dock utan att sträcka sig ända till vändkretsen, där
solen nyligen stått i zenit om middagarne, vindarne
äro fortfarande norr därom nordost och söder därom
sydost, dock med en betydlig störning i Sydasien
genom den vid denna tid blåsande sydvästmonsunen.
Dessa året om blåsande vindar äro sedan länge kända
under namnet passdduindarne (franska: les alizés,
engelska: trade winds). De blåsa med synnerlig
regelbundenhet, så att både vindstilla och svåra
stormar äro sällsynta. Åtminstone i Atlantiska hafvet
är vindstyrkan så godt som ständigt 6-(S meter i
sekunden på norra halfklotet; på det södra är den
åtskilligt större.
Passadvindarne ha seglare frän Europa till Amerika
ända sedan dettas upptäckande vetat att begagna: man
seglar ej kortaste vägen, utan far så långt söderut,
att man kommer in i nordostpassadens område och får då
större delen af resan förlig vind. På hemresan håller
man däremot en nordlig kurs och får då, som vi strax
skola se, nytta af strömningar både i luft och vatten.
I vindslillans bälte, som har en bredd, varierande
mellan 250 och 1,000 kilometer, och som alltid
vallat seglarne så stora svårigheter att passera,
suges luften kraftigt uppåt, hvarvid den medföljande
rikliga vattenångan kondenseras och ger upphof till
de bekanta, ymniga tropiska regnen. På större höjd
öfver jordytan i vindstillans bälte har man dels
af observationer på cirrusmoln, dels af det sätt,
pä hvilket falaska och andra lätta produkter spridt
sig vid vulkaners eruptioner, kunna l påvisa en hela
året rådande strömning från öster till väster. Skarpa
mätningar af denna strömnings hastighet kunde man
göra vid utbrottet af vulkanen Krakatoa 1883, då den
befanns vara omkring 37 meter i sekunden, eftersom
vulkanstoftet, påvisbart genom optiska fenomen,
behöfde 12 ä 13 dagar för att passera rundt jorden.
Öfver pnssadområdena är del lätt att konstatera
vindriktningar i höjden, som äro diametralt motsatta
dem vid jordytan: på höga fristående bergspetsar
blåser vinden ständigt åt motsatt håll mot vid
foten, och vulkanaska har vid mångfaldiga tillfällen
befunnits blåsa i riktningen tvärt emot passadvinden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
