Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur mitt studentlif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR MITT STUDENTLIF. 75
midt emot ett litet hus på två så kallade våningar, således i någon
mån förnämare både till höjd och utstyrsel. På ett litet kyffe i öfra
våningen i detta hus bodde kandidat Erik Vilhelm Palmén, som man
numera nästan aldrig såg till och som alldeles öfvergifvit vännerna
på »Rumlaborg».
Han fick ej, som han väntat, se Emma Edlund, ty då man bor
i en nedervåning äro jalusierna täta och ständigt fördragna; men han
såg, huru den ena då och då liksom af en andehand veks åt sidan
- der var hennes plats, ty gumman själf hade ofta liktidigt varit
ute på trappan, och det kunde således ej vara hon. Men der visste
Erik, att Emma satt vid sitt arbete, och detta var nog, och Palmén
arbetade ifrigt. Det tog, som man säger, när han arbetade, det var
fart i hans arbete, han lärde mera på en vecka än en vanlig
människa på en månad eller kotteriet på »Rumlaborg» under en hel
lefnad. Det, som styrkte honom och höll honom qvar, var den der
jalusien, som emellanåt rörde på sig.
»Det var fasligt, hvad du i hast blef röd», yttrade gumman en
vacker dag, »såg du någon, då du tittade bakom jalusien?»
»Ja, mamma, jag såg upp mot fönstret midt emot, och der mötte
jag kandidatens ögon.»
»Jaså, men det är en så hygglig karl, och det var han som med
fara för sitt eget lif räddade mitt. Om du ser honom, så ser du vår
goda ängel.»
»Men hvad skall han tänka om mig?»
»Hvad tänka om dig?»
»Jag bar mig så dumt åt - så dumt åt... mins mamma?»
»Nej, du har ej råkat honom mer än en gång, och då gjorde du
ej annat än din skyldighet, tackade honom.»
»Jo, vackert, jag kastade mig handlöst i hans armar, en ung
karl; men då såg han ut som en Guds ängel, som ett Guds redskap,
och det var han också; men om han vetat detta, så hade han säkert
hälsat på oss, frågat efter oss .... nej, han föraktar mig .... han
skrattar åt mig. Mamma, mamma! Huru kunde jag bära mig så
illa åt?»
Denna tanke växte småningom fast i hennes hjärta; ty hvarför
gick han aldrig dit öfver, han, som skapat all denna stilla lycka, om ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
