Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Namnkunniga Svenska Fruntimmer
- 19. Drottning Blanka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Namnkunniga Svenska Fruntimmer.
*
19. | [1]. |
Drottning Blanka. |
Denna Prinsessa har i Sveriges historia efterlemnat ett
vederstyggligt namn, såsom äktenskapsbryterska och
barnamörderska. Hon var dotter till Johan, Hertig af Namur,
och förmäld med Magnus II Birgersson, mera bekant af
det honom tillagda spenamnet: Smek. För att förklara de
brott, hvarför man beskyllt henne, har man skildrat henne
som en glödande söderländska, härstammande från ett land,
der alla passioner äro i jäsning, der mord och svek skulle
vara lika allmänna som intriger och vällust, och hvilken,
i det vilda land, dit hon blifvit släpad, sökte genom
utöfning af sina hemseder hålla sig skadeslös för de
försakelser, hvartill hon såg sig dömd. Denna är en af de många
fiktioner, som man en tid bortåt på god tro antagit.
Flandern är ett idoghetens och industriens land, hvars
innebyggare, fredlige köpmän och borgare, aldeles icke äro
kände som banditer och giftblandare, och hvars klimat för
öfrigt icke är så himmelsvidt olika Sveriges, att man icke
äfven der vet hvad köld och snö vill säga. Den allmänt
gängse berättelsen om Blanka är emedlertid följande:
Helt ung förmäld med Konung Magnus år 1336, hade
hon med houom tvenne söner: Erik och Håkan. Efter
ett flerårigt äktenskap tröttnade hon vid den besvärliga
äkta troheten och valde till älskare Bengt Algotsson, som
Konung Magnus år 1353, på hennes inrådan, upphöjde till
Hertig öfver Skåne och Halland. Då Ständerna emedlertid,
missnöje öfver Magni svaga regering, på hvilken Blanka
skall ha utöfvat ett alltför märkbart inflytande, valde
äldste sonen Erik till medregent, och denne, hunnen till
myndige år, ställde sig i en alltför stark opposition mot
föräldrarna, samt äfven började ett krig mot Bengt Algotsson,
hvilken han fördref ur dess besittningar, och Konung
Waldemar i Danmark, till hvilken de förtrott sig, ej eller kunde
hjelpa och skydda dem, måste de gifva vika för
nödvändigheten och ingå en förlikning med sin son, den mäktige
Erik. Denne, jemte sin gemål Beatrix af Brandenburg,
infann sig hos föräldrarna vid jultiden 1359. Vid det
gästabud som gafs, för att fira försoningen, räckte Blanka sin
son och svärdotter en förgiftad dryck, hvaraf båda afledo,
Beatrix först, men Erik, som var starkare, lefde, oaktadt
sina plågor, i 20 dagar, in på nyåret. Vid sin död skulle
han ha yttrat, att den, som gaf honom lifvet, äfven tagit
det ifrån honom. Blanka hade ingen nytta af denna
ogerning, ty efter Eriks död uppretade Rådet den andre
sonen, Håkan, hvilken man gjort till Konung i Norge, emot
fadren, som han till och med förleddes att taga till fånga,
ehuru de sedermera snart förliktes och Håkan från den
tiden aldrig upphörde att visa sin fader all sonlig vördnad.
De betryckta föräldrarna hade emedlertid oförsigtigt inlåtit
sig i förtrolighet med Konnng Waldemar, som förledde
Magnus, att, med vilkor af det bistånd han ville göra
honom mot hans inhemska fiender, till honom afstå Skåne,
Halland och Blekinge, samt låta honom intaga Gottland.
Sedan han vunnit detta ändamål, önskade han blifva qvitt
de besvärliga och onyttiga bundsförvandterna, och vid ett
besök, som de gjorde hos honom, gaf han dem båda
förgift, hvaraf Blanka dog, men Magnus räddades genom sin
läkares skicklighet, eller sin starkare natur.
Hetta är den åsigt af händelserna, som ett par af våre
äldre krönike-skrifvare framställt, och som man i allmänhet,
utan vidare undersökning, eftersagt. Lagerbring är
egentligen den förste, som underkastat saken en närmare
granskning. Det befinnes då, att den, som först omtalat denna
förgiftningshistoria, var Rimkrönikan, der det heter:
«Tha förgaff hon med bäggia thera rade
Erik, som Konung i Sverike var,
Ok hon sielff til verldina bar:
Som han i sitt yttersta sade,
At modren honom thet giordt hade.» m. m.
Denna berättelse hafva Ericus Olai och Olaus Petri
nästan ordagrannt afskrifvit, och derifrån har den
fortplantats intill våra dagar. Man bör likväl endast med den
största varsamhet tro partiers berättelser om hvarandra,
och den tid, dit dessa händelser höra, var nästan mer än
andra en partiernas tid. Det var aristokratien, som började
uppresa sig mot konungamakten, som gjorde allt för att
[1] Läsaren behagade anmärka, att nummereringen fortgår efter
Poeterne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 15:30:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/portr427/0017.html
