Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl den XII:s Samtida - 241. Adam Ludvig Lewenhaupt - 242. Pehr Ribbing
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kouung Carl XI bestämdt önskade, del liau. skulle bli
soldat, iugick hau som kornett vid Svenske och Ivur-Bejerske
Generalen Bjelkes regemente, som var samladt i Brcslau.
Med detta tågade han till Ungern och avancerade till
Hytt-mästare, men tog afsked ur 1090 samt återvände till
Sverige, der hau ingick ett giftermål med sin kusiu,
Fältmarskalken Maurits Lewenhaupts dotter, hvilken förbindelse
gruudlade både hans lycka och olycka, den förra, emedan
han sjelf fann sig ganska belåten med sitt val, men den
senare, emedan lians fru lärer på honom ha utöfvat ett
inflytande, som ofta biel honom menligt, och som understödde
och utvecklade det ömtåliga, misstänksamma och altför
ret-liga lynne, hvarföre han beskylles. Betta förklarar till en
del orsaken hvarföre L., oaktadt sina stora förtjensler och
sjelfva de värdigheter, hvarlill han upphöjdes, aldrig vann
det förtroende hos lvonungen, hos kamrater eller
uuderhaf-vaude, hvarlill han visserligen \arit berättigad, och således
aldrig fick gagna sitt land och det allmänna sa, Som han
skulle kumTat. Att uppräkna alla denne mans bragder och
händelser, vore ait afskrifva en stor del al Carl XII:s
historia, hvarföre vi utnöja oss med att anföra de
huivudsak-ligaste data, som tillhöra hans enskilla biografi. Befordrad
till Major vid Ofverste Nieroths regemente, afgick hau till
Holland, i hvars tjenst det, jeiulc flera andra skulle
användas, deltog här i åtskilliga vapenskiften, bland unnat vid
Liittich, men fick afsked efter freden i Ryssvik, och då han
ej ville afbida uppfyllandet af konung Wilhelms löfle om
det första lediga Holländska regemente, återvände han till
Sverige, der hau en tid var utan någon anställning, och,
saknande egen förmögenhet, lclde tämineligen tarlligt af en
samlad sparpenning. Han öfverraskades således af en
fullmakt, daterad Seeland år 1700, hvan hau utnämndes till
Ofverste för ett regemente, soin han skulle uppsätta, och
livilket han öfvertörde till Estland. Den första drabbning,
hvari hau kommenderade, var den vid hyn Ziaggerini, den
19 Mars 1703, der hau slog en sexdubbel fientlig styrka,
som han fråntog dess bagage och 11 fältslaugor. Detta
förskaffade honom General-Majors rang. Följande året slog
hau vid Jakohsstadt med 3000 Svenskar och 300 Lithaucr,
Ryssarhe, som voro 15,000 mau starka, och den G Juli
år 1705 vaun hau den vackra segern vid Genniurthoil,
der G500 Svenskar öfvervunno Ryske Generalen
Schereme-toir, i spetsen för 20,000 mau. Som Lewenltaupt var eu
lärd man, och bokliga kunskaper på den liden ausågos
så godt soin oförenliga med vapnen, kallade man honom
på spe «den Latinske Ofversten». Efter slaget vid
Gemaurt-hofl’ sade likval Carl: «Nå, håller vår Latinske Ölverste sig
icke tapperi?« befordrade honom tiil General-Löjtnant och
lät slå en medalj öfver hans seger. Czaren hade hoppats
öfverraska honom i Mitau, dit 40,000 mau Ryssar auryckte,
men L. undkom lyckligt till Riga, hvilket mycket förtröt
Peter, som sade: »det har djefvuleu lärt honom«. Ar 1708,
beordrad att afgå med en förstärkning af 11,000 man och
stora förråder till Konungen, som marscherade till Ukrain,
angreps han af Rvssarne- vid Liessna den 28 September,
tillfogade väl den öfverliigsna fienden mycken skada, men
måste draga sig tillhaka, uppbränna större delcu af bagaget
och anlände med blott 6000 man till Carl, som han följde
under det förfärliga vinleifalllågel ur 1709 och till Pultava.
Efter förlusten af slaget, hvilken måhända icke skulle ägt
rum, om Lewenhaupts råd dels inhämtats, dels efterföljts,
dels ’ kanske med mera kraft och alvar gifvits, förmådde
han icke utan svårighet Carl att sörja för sin personligt»
säkerhet och mottog sjelf det bedröfliga uppdraget, att rädda
härens återstod. Denna räddning kunde ske geuoin ett enda
medel: en kapitulation, och vilkoret för densamma var:
fångenskap. Lewenhaupt måste dela den med Rhensköld
och Piper, hvilkas oenighet sins emellan och med L., anses
till en del hafva vållat Carls missöden under de sista uren,
till och med 1709, samt med de öfverblifne Svenske
krigarena. Han behandlades visserligen med skonsamhet ocb
aktning, men han var dock fånge och skulle aldrig blifva
annat. Hans utväxling var väl år 1710 bestämd, men Peter
fann det ej klokt att släppa ur sitt våld en så farlig
motståndare, och L.,som redan var aflord till Petersburg, måst*
återvända till Moscwa. Efter Carls död utnämnde
Drottning Ulrika Eleonora honom till Riksråd, men detta embeta
kom han aldrig att tillträda, ty han afled den 12 Februari
1719. Efter freden återfördes hans lik till Stockholm och
begrofs med förtjenta hedersbetygelser i RiddarhoImskyrkiiD
den 20 Maj 1722. Han har sjelf författat sin egen
biografi, kallad: Enväldets sl; adel ig a påföljder och aggets
bittra frulUcr.
I
242.
Pehr Ribbing
föddes ¡ Stockholm den 14 Maj 1760. Hans fader var
Laudshöfdingen öfver Götheborgs Län, Friherre Ribbing*
Soneu, som ärnat sig ut civilståndet, genomgick studier vid
Dpsala och Lunds universiteter, företog sedan, enligt tidens
sed, en utländsk resa ocb anställdes, eller återkomsten
deri-från, i Kammar-Revisionen såsom Kommissarie, hvari från
hau småningen avancerade till Kammar-Råd och slutligen
till Landshöfdiug i Upsala Län. Några mindre
diplomatiska befattningar hade förut varit honom anförtrodda.
Sin egentliga namnkunnighet erhöll hau, då han såsom en
af Adelsparliels koryféer utsågs till Landtmarskalk vid 1719
års riksdag och till Ordförande i den kommission, som skulls
döma Baron Görtz. Ransakningen skedde blott för syn*
skuld, emedan den auklagades öde var bestämdt långl törf
än den börjades, och domskälen innefattades i Ribbing*
bekanta kärnspråk: «Som en skälm har hau lefvat, so»1
en skälm skall han don! Han fick likväl ic’ke se sitt verk
fullbordadt och njuta sina mödors frukt, ty han dog hastigt
af slag den 14 April 1719, icke fullt 49 urgammal. Den
fromma folktron ansåg deltu och flera af de ö fri ge Kon»’
missions-ledamötcrnes hastiga dödsfall susom ett bevis p&
himmelens vrede öfver den orättvisa domen. Emedan
Baron Ribbing kunde betraktas som en bland stiflarena of
de nya sakernas ordning, hvilken börjades med året 17l9i
ät liidderskapet och Adeln gjuta hans bröstbild. De"
itod en tid i Riddarhus-Sekretarurens sal, men flyttades
¡fler 1S09 års riksdag upp i stora Riddarhussalen, def
leu fick sin plats längst i fonden under Wasa-vapnet, od*
ler den ännu står.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
