Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - NIONDE KAPITLET. Magda gör ett besök.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Herre Gud, hur gärna hade jag ej gifvit finheten
på båten, blifvit mig själf igen och följt morsgumman
hem för att sköta torpet åt henne, men det hade varit
dödsstöten för hennes äregiriga förhoppningar, och
därför fick hon sin vilja fram — vi sutto ensamma
på hvar sitt håll och längtade efter hvarandra.
»När många år gått, och hon var säker på, att
jag slagit alla giftastankar ur hågen, blef hennes
längtan plötsligt så stor, att hon ej gaf sig någon ro, förrän
en af mina kusiner åtog sig att sköta torpet åt henne
och så flyttade hon på allvar till mig.
»Magda må tro det var en glad dag, när
morsgumman kom.
»Det var likväl som om hon ej tålt vid att så
med ens upphöra med sitt ansträngande arbete, ty
hon sjönk alldeles ihop och krafterna aftogo
förundransvärdt hastigt. Hon var dock alltid så nöjd och
glad, men en dag satt hon och såg så bekymrad ut,
att jag frågade om det var någonting som oroade
henne, och vet Magda hvad hon då sade: »Jag sitter
bara och funderar på, om vi inte ändå varit lyckligare,
ifall du stannat hemma i torpet hos mig», sade hon.
»Eller om du flyttat förr till mig», inföll jag.
»Ja, kanske det», suckade hon, och tårarna
rullade utför hennes kinder.
»Jag ville dig så väl jag, Jakob, men nu, när vi
snart ska’ skiljas på allvar, känns det så tungt, att
vi varit så litet tillsammans här i lifvet. Det var
kanske bara dumt högmod af mig att inte låta dig
gå i far och farfars fotspår.»
»Jag nändes ej säga henne, att jag själf tyckte,
att jag kommit på orätt plats här i lifvet; hon hade
handlat i allra bästa välmening, förstår Magda, och
jag tröstade henne så godt jag kunde och sade att
jag var så tacksam för att hon hjälpt mig fram i
världen.
»Då blef hon lugn och nöjd igen, och ett par dar
därefter var hon död.»
Han tystnade och strök sig öfver pannan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
