- Project Runeberg -  Den gamla prästgården /
146

(1905) [MARC] Author: Ebba Nordenadler
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - SEXTONDE KAPITLET Misstämning.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Gertrud annars för vana och aldrig förr hade hon
behöft känna sig förbisedd, men så hade hon icke heller
förr fikat efter att göra sin lilla person så gällande
som just dessa dagar.

Som barn har man lätt för att slå om från den
ena sinnesstämningen till den andra, och Gertrud
lofvade sig nu, att ej längre gå och fundera på hvad
’intryck’ hon skulle göra på än den ena än den andra
utan vara såsom i ’hvardagslag’.

Men all denna själfrannsakning aflöpte ej utan tårar
och flitigt användande af näsduken, och när Magda
åter kom springande om hörnet mötte hon en mycket
rödögd och rödnäst flicka, som helst velat osedd
smyga sig upp i flygeln för att låta en stunds hvila
utplåna spåren efter förödmjukelsens stund i bersån.

»Jag kan inte få reda på min klubba», började
Magda, som redan glömt det beslut hon kort förut
fattat. Men hon afbröt sig tvärt:

»Har du rifvit pepparrot i bersån?» ropade hon
tanklös som vanligt, men kusinens nedslagna min
påminde henne i detsamma om det mindre vänliga
samtal de strax förut hade fört, och hon slog armarna
om Gertruds hals och kysste henne.

»Du är väl inte ledsen på mig, Gerti lilla?» sade
hon bönfallande. »Du vet i alla fali, att jag tycker
så rysligt mycket om dig, fastän jag ofta är stygg
och retsam.»

Gertrud kysste Magda tillbaka och tänkte, att det
ej var underligt att alla höllo af henne, en sådan
varmhjärtad liten unge som hon var.

»Du hade rätt uti, att jag varit dum», sade hon
sakta, »men nu skall du få se, att jag blir
förståndig igen.»

Lektorn kom i detsamma gående och blef ett
obemärkt vittne till den lilla ömma scenen mellan
flickorna. Han hade med ledsnad tyckt sig märka, att
det goda förhållandet dem emellan ej varit detsamma
som förut, och till och med tagit sin dotter i förhör.
På hans frågor hade hon blott svarat, att hon just

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:34:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/prastgar/0146.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free