Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Räddning i dödsfara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
synes, att jag tillförene hört din röst. Var det icke i
Penkun?»
»Rätt så!»
»Och din brorson?»
»Är förd i säkerhet.»
»Och du sjelf?»
»En irrande pilgrim är jag. Jorden är stor.
Vägarne äro många. Säll den, som finner den
bästa vägen! Man strider här i landet för ljus och
frihet, man kämpar för att krossa mörkrets bojor.
Mitt lif är egnadt åt den heliga saken.»
I det samma hördes i en sidogata ett alltmer
tilltagande buller. Vi drogo oss på min följeslagares
anvisning bakom murarne af ett redan nedbrändt
hus, i hvars ruiner elden syntes hafva slocknat.
Här dolde vi oss och härifrån varseblefvo vi ett af
de mest skakande uppträden, hvartill mina ögon
någonsin varit vittnen.
Förbi oss drog under hån och skratt en rusig
skara af femtio eller sextio banditaktiga kroater.
Svordomar, hädelser, rått skämt och annan
ohöfviskhet var det minst afskräckande i detta
uppträde. En hel skara af fångar drefs framför
banditerna. Först såg man en skara hospitalshjon, arma,
usla, vansinniga menniskor, hvilka icke ens hade
förstånd nog att inse den fara, i hvilken de
sväfvade. En af de sinnessvaga framgick med stolta
steg, bärande i handen en knölpåk, hvilken sannolikt
i hans ögon var en konungaspira. Inga ord
förmå skildra åsynen af vanvettiges elände. Och
likväl såg man de råa soldaternas käppar och sablar
oupphörligt dansa på de svagsintes ryggar.
Vidare igenkände jag på en vagn Pasewalks
borgmästare, mannen med det ärevördiga utseendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
