Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de stora rönnbärsklasarne och lägga dem i sitt för-
kläde. »Sådant har skett förr.» —
Men det var besynnerligt att slottsfogden dröjde
så länge. När hon på morgonen gått öfver borg-
gården, hade han vinkat henne till sig och i de mest
bevekande ordalag bedt henne att hon skulle laga så
att han finge råka Elin. Han hade något som låg
och tyngde så grufligt på hans själ, hade han sagt,
och som han nog aldrig blefve qvitt om han inte
finge bedja den rara flickan om förlåtelse. — »Ack,
älskade jungfrus, hade han slutat, »I skulle göra mitt
hjerta en så stor lisa, att I det ej kan trol!» —
Dorti hade i början trott att han menade Elin
något illa och derför gifvit ett snäft svar, men då
hade han tiggt om igen och bedt så innerligt, att
hon, som just icke egde stor fasthet i sinnet, till slut
gifvit vika och lofvat öfvertala Elin att vid aftonring-
ningen gå ner i Bollhusträdgärden, som nog då vore
tom på menniskor för den stora festlighetens skull.
Och då hade herr Ture blifvit så glad, den stackars
karlen, som nog var mycket kärlekskrank, att han
hoppat af glädje och utropat flere gånger: »det ska’
I hafva mycken god tack för, jungfru, och många,
mänga ljufliga nätter.» —
Men fast han tagit henne i hand på att han skulle
vara påpassligare i fråga om tiden än en tornväktare,
kunde hon likväl nu, hur hon än såg sig omkring, icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
