Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upptäcka minsta skymt af hans stora, fjäderprydda
hatt. Det lönade sig just att hjelpa den karlen på
träden, tänkte hon, och vände sig om. Elin, som stod
bakom henne på gängen, började blifva orolig och
ville gå i hvarje minut. Han finge derför hjelpa sig
bäst han kunde, ty nu var hon icke karl till att hälla
henne qvar längre. —
Då hördes hastiga steg bakom dem i gången.
Innan Elin hunnit se sig om, upptagen som hon
var af Dortis prat, stod Sven Torsson vid hennes sida.
Han hade sett dem, när de gingo förbi kyrkhörnet,
samt passat på vid första lägliga tillfälle att obemärkt
smyga sig efter dem.
»God afton, små jungfrur!» helsade han i upp-
sluppen ton och förde handen med en vinglande ät-
börd åt sin fjäderprydda hatt.
Elin vardt röd ända till hårfästet och slog ned
ögonen med förlägen min. Hon öfverlemnade åt
Dorti att besvara helsningen samt tog ett par steg
åt sidan, på det han måtte få rum att komma förbi
dem i den smala gången.
Men detta var tydligen icke hans afsigt, ty
utan att säga ett ord mera, fattade han henne’i nästa
ögonblick om lifvet och sade skämtande, i det han
tryckte en kyss på hennes kind:
»Der tog jag, hvad I säkert godvilligt ej vill
gifva mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
