Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ljudet af den lena stämman verkade som en
berusande trollmakt. Den lät för hans öron som den
skönaste musik, och mjukade upp hans arma, plågade
sinne. Han stapplade tillbaka några steg, den redan
lyfta handen föll slappt till sidan och tappade dagg-
erten, som for skramlande utåt golfvet.
»Är det du, min Karin?» hviskade han och tog
Karin Månsdotters hufvud mellan sina händer, i det
han borrade sin blick in i hennes anlete. »Ja, du är
det, min ljufva himladrottning! .. . min ljufvaste
bland de ljufval! . . . min egen hjerteskatt . . .» Så
jollrade han, ömsom gråtande, ömsom skrattande, me-
dan han då och då höll upp och lyssnade, liksom
han blifvit hänförd af det milda, barnsliga tonfallet
i hennes stämma,
»Du må tro, min egen Karin, att här inne hafva
varit många onda skalkar och listiga skälmar», sade
han, och smekte hennes hår. »I hvarje vrå, i hvarje
springa, i hvarje spikhål på golfvet hafva de krupit
... in och ut! -.. ut och in!... medan de gäckats
och retats med mig. Men, ser du min vän! Jag kän-
ner dem nog, de äro allesammans Johans lurande
spejare, Han är nyfiken att få veta om vi ännu
bära kronan . . .»
Nu märkte han, huru en af de små spelmän-
nen, glömsk af stället och de närvarandes höga
rang, smög fram sitt hufvud mellan Sten Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
