Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När Elin sprungit sin kos, låg Herkules qvar en
stund under hästen och säg efter henne. Derpå satte
han sig upp och strök kallsvetten ur pannan, Han
tyckte att det gick rundt omkring i hufvudet och
förmådde knappast flytta sig fram så långt att han
kunde räcka hästen de hafrekorn, som han plockade
upp ur det våta gräset.
»Kära Brunte!» sade han, efter att en stund hafva
försjunkit i sina tankar. »Att det var dig hon skulle
hålla af? — Du är dock bara ett djur, Brunte, och
jag en menniska. — Men du är ett vackert djur och
jag en ful menniska, ser du, deri ligger skilnaden. —
Hvad gör det att jag tänker sant, ädelt, skönt! —
Hvem tror du ser hvad man tänker. — Och på ögo-
nen är det likväl som allt beror. — Pappa Erik är
den skönaste man för alla qvinnoögon, och jag vet
att han ibland tänker som ett djur. — Men kan du
nu säga mig en sak, kära Brunte, efter som du ser
så förståndigt på mig? — Hvarför tro menniskorna
alltid sina ögon? — Om de gjorde det mindre, tyc-
ker jag, skulle icke synen så lätt bli förvänd på dem,
eller tror du kanske inte att vackra Elins blef det, då
hon drack ur bägaren och genast rusade till dig för
att tala om älskog ...? — Bah! ... Du äter, äter och
nafsar — gräs och hafrel — Den som ändå kunde
tycka så mycket om ett par näfvar hafrekorn, att
man för deras skull kunde glömma den vackraste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
