Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hör I då icke, galne hundar, hvad jag befalde
er?» — skrek han efter dem, i det han, ätföljd al
vaktmästaren Olof Bastian och ett halft dussin knek-
tar, klef in öfver tröskeln. Han hade icke sjelf tänkt
uppträda denna gång, men de lymlarne till knektar
hade ju icke haft mål i munnen.
»Hvad söker I, Göran, efter I tränger in så
här» frågade Karin Månsdotter i det hon tecknade
åt honom att stanna vid dörren. » Kallar I detta
att göra er min uppvaktning och önska julfrid?»
»I sanning, om jag hade väntat mig detta af er,
nådig fru!» utbrast Göran Persson, utan att svara på
frågan eller att låtsa märka vreden, som färgade hen-
nes kinder. »Vet att jag handlar efter konungens
höga bud och vilje!
»Då likar det mig; ty ej kan I med skäl säga,
Göran, att jag någonsin trädt upp mot min käre her-
res vilje. — Hvad önskar I af oss i hans namn?»
»Sven Torsson stiger fram!» skrek Göran Pers:
son och tog ett par steg framåt golfvet. »Stig fram,
att I må svara inför rätta för edert våld mot Peder
Gadd, konungens och riksens profoss!»
Då ingen svarade, upprepade han sina ord ännu
högre samt tillade derpå, vänd till knektarne:
»Fort, bussar, att leta efter honom; den skälmen
håller sig nog gömd här inne någonstans!»
»Betänk er väl, Görans, inföll nu Karin Månsdot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
