Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ord afvända den storm som var i antägande. Sorlet
och ropen öfverröstade honom. De gråskäggige,
lurfvige knektarne trängde sig alldeles in på lifvet
på honom, ryckte honom i kläderna och öfverbjödo
hvarandra i att skrika i hans öron, att Göran var
en rikets förrädare, som icke längre borde få råda
honom, emedan han med sin djefvulska svartkonst
skulle bringa grufliga olyckor öfver både land och
rike.
Konungen fann snart att han ingenting mera för-
mådde mot desse ursinnige. Med grämelse i sinnet
samt alldeles utmattad och förbi af ansträngning ba-
nade han sig slutligen väg ur hopen.
Utan att se sig om och med den svarta sammets-
baretten djupt nedtryckt i pannan sprang han upp
för slottstrappan. Drottningen, som full af oro skyn-
dat honom till mötes från frustugan, fick ej ett ord
till svar på sina förskräckta frågor. Derpå skyndade
han genaste vägen till sitt sofrum, der han stängde
dörren efter sig med dubbla reglar. —
Frän ett fönster i öfversta våningen hade Göran
Persson åsett hela detta uppträde. I början hade han
varit vid ganska skämtsamt lynne och skrattat smått
ät alla dessa tokiga menniskor, som äflades om att
göra honom till en så betydande person i fråga om
allmänt väl. Men då han fann att konungen lät mag-
tens tyglar falla sig ur händerna, för att till slut gifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
