Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Handen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drottningens medlidande. Om detta genast lyckades, är svårt att säga; men nyfikenhet väckte han åtminstone. Uppvaktningen erhöll tecken att följa, och inom några ögonblick stod drottningen framför de under bäfvan väntande tärnorna.
Oaktadt Kristina icke hörde till dem som behöfva långa förberedelser för att få ett samtal i gång — ty merendels var hon ej väl synlig förrän man blef bekymrad för att finna något passande svar på en med ledighet framställd fråga — kände de stackars systrarna sig så öfverraskade af majestätets plötsliga närvaro, att de nästan förlorade målet. Bland drottningens många egenheter var begäret att genom blick och åtbörder väcka förvirring. Det bryderi hon denna gången förorsakade försatte henne genast i godt lynne, och efter några nådiga uppmaningar att fatta mod frågade hon Johanna: »hur är det möjligt, att en varelse med ett sådant Holbeins-ansikte som du kunnat förälska sig i ett brushufvud? Du hade gjort bättre att uppsöka en blygsam, förståndig friare.»
»Människan skapar sällan sitt eget öde,» svarade den brydda flickan. »Jag har icke uppsökt någon, blott underkastat mig Guds outransakliga vilja.»
»Par Dieu, rätt passande ord i en prästdotters mun! Men allvarsamt, tror du att vår Herre pekar på den man skall förälska sig uti och säger: tag den där, mitt barn?»
Härvid utbrast drottningens uppvaktning i ett pliktskyldigt gapskratt, under väntan att den stackars Johanna, ytterligare förbryllad, skulle genom någon ny religiös anmärkning lämna tillfälle för en lika sinnrik sarkasm som den de nyss hört, eller ock förlora sig i stamningar; men skämtet har ofta den besynnerliga egenskapen att dämpa högmodet och ge styrka åt blygsamheten. Lik en af stormen böjd, dock icke af bruten telning uppreste flickan, sedan bifallsyttringen tystnat, med ett slags stolthet sitt förut nedlutade hufvud och genmälte: »Ers Majestäts tal är för vist att af mig kunna fattas. Jag känner icke skaparens medel till de verkningar han vill åstadkomma; jag vet blott, att ingen dödlig, han må sitta på en tron eller dväljas i den uslaste koja, kan hindra den eviges beslut att gå i verkställighet. Makten och styrkan blef gifven att beskydda den svaga, icke att förkrossa. Den yngling åt hvilken jag skänkte min hand har grufligt syndat, om det är sant hvad ryktet säger; men förlåtelsen är så ljuf, dess meddelande så värdigt monarken, att jag på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
