Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juvelerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Att packa in henne bland de effekter som sjöledes skola resa ur riket.»
»Besitta mig, om jag någonsin trodde att du ägde sådant djupt förstånd!»
»Hm, hm! Man skall icke skåda hunden efter håret, säger ett gammalt ordspråk. Men hur går det annars till vid hofvet?»
»Upp och nedvändt. Spanioren dröjde allt för länge.»
»Är han sin kos?»
»Ja, slutligen masade han sig åstad, sedan ej något mer fick rum i kistorna, och tågade utaf mot Göteborg.»
»Hade hon i rättan tid gjort sig kvitt honom och grefve Magnus, skulle sakerna nu helt säkert stått på annan fot.»
»Det gör mig likväl ondt om den senare, ty, oberäknadt hans slöseri, är han en lärd, välvillig herre och svenskt sinnad i botten. När landet ändå skulle bekosta en gunstling, kunde han så gärna vara inhemsk som främling och på köpet katolik.»
»Rätt sagdt, kära bror! Hvad de la Gardie fick stannade inom gränserna, utländingarne draga som råttor från andras till eget aflägset bo.»
Den märkvärdiga 1654 års riksdag hade börjat, och kring hela landet flög ryktet om Kristinas öfverraskande uppsåt att lämna kronan åt Carl Gustaf. Mången ville häruti endast se ett konstgrepp, som skulle tvinga ständerna att bevilja nya skatter; andra trodde det blott vara en vanlig komedi, för att utröna huruvida missnöjet verkligen kunde jämföras med skriket; men nästan ingen fanns som ej sörjde öfver möjligheten af den rätta Vasastammens utgång.
Från sitt fönster såg Adolf drottningens granna färd för att möta kronprinsen. På den med en ovanligt dyrbar sadelmundering prydda lifhästen, hvilken han själf inridit, satt Nordens amazon i sin enkla grå klädesrock. Oaktadt de skarpa ögonen, hatten och de bländande pistolerna, stack den späda kvinnofiguren fram på ett gäckande sätt mellan dess manliga närmaste omgifning, som utgjordes af tjugufyra jättelika gardesryttare. Allt hvad hofvet, riksstånden och armén ägde ypperst red förut eller följde efter, och sist marscherade fyra kompanier fotgarde. Ännu sedan dammolnet försvunnit stod Adolf i samma ställning, tyst sluten inom sig själf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
