Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gif mig förmåga att känna mig fullkomligt lycklig genom vinsten af en bror mot förlusten af en make. Dina bekännare må med mina trosförvandter strida om måttet af din makt; din oskuld och godhet kan ingen jäfva, ty du var utkorad af Gud. Om din förlåtelse är jag således öfvertygad, och kunde din världsliga gestalt nu uppenbaras, skulle jag säkert erhålla den befallningen att hoppas, ej bäfva!»
Liksom hänförd af någon hastig ingifvelse, sprang hon upp på altardisken, omfattade bilden med bägge händer; men i detsamma skakades kapellet af ett förfärligt åskslag, hela luften tycktes flamma, Fransiska störtade sanslös till golfvet, och belätet satt kvar på sitt gamla ställe.
Under den tystnad som därefter följde syntes spåkvinnan krypa fram från sitt gömställe bakom pelaren, nalkas förskräckelsens offer och varsamt sluta det i sina armar. »Du blundar, stackars barn!» sade hon. »Var min åsyn så fasansfull? Du hade bort betänka, att kättarefingrar ej ostraffadt vidröra helighetens symbol. Kättare? Nej, det var du ändå icke. Öppna ditt slutna öga och se, hur mildt himladrottningen blickar emot dig. Världen kan du ej mer tillhöra. Början af din omvändelse unnades det mig att grundlägga, slutet däraf öfverlämnar jag åt änglarna. Löftet är fullbordadt, målet för min bana upphunnet; det återstår blott att öfvergå till den långa hvilan. Men så ensam som jag lefvat här i världen vill jag icke förbida domsbasunens ljud i grafvarnas mörka sköte. Hvilken skön dag! Min salighets palm slingrar sig om lagern af den största seger kyrkan någonsin vunnit. Hvar är nu frukten af så många tusen svenskars död? Långt mer än Falkenbergs kula skall det smärta dig, stolte Gustaf Adolf, att se enda telningen af dina fäders stam själfmant inympa sig i det träd hvars rötter du försökte upprycka. Från de lyckligas boningar vill jag visa dig min dotter och fråga: hvar är din? Ock sedan vill jag vända mig till... Men nej! Hjärtats enskilda hämnd må icke vanhälga religionens. Hon andas, rodnaden börjar åter sprida sig på den bleknade kinden: hvad lifvet ändå är vackert i ungdomens blomstertid! Sådan var jag också innan passionernas stormar härjat mina drag; och med denna grymma erfarenhet skulle jag lämna dig till rof åt förförelsen! Kväf din blödighet, arma modershjärta! Glöm ej, att den helige faderns aflatsbref mottar dina pulsslag. Någon kommer! Jag måste stänga vägen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
