Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - H. De yttersta tingen. Psalm 539-599 - 3. Uppståndelsen, domen och det eviga livet - 586. Så skön går morgonstjärnan fram - 587. Vaken upp! en stämma bjuder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
620
De yttersta tingen
2. Jag skyndar till den staden fort, Det nya Salem,
på vars port Min bön så länge klappat. Jag vet, att
du som nådelig Av dem som voro givna dig Ej någon
har borttappat, Blödde, Dödde, Kärleksfulle, Att jag
skulle Även frälsas Och bland de utvalda hälsas.
3. Och lindrigt lösas jordens band: Jag vet, att
, vid din trogna hand Jag i den glädje hamnar, Där
vännen återfår sin vän Och David, from och glad,
igen Sin Jonatan omfamnar. Modern, Brodern Där
ej gråta; Makar såta, Ömma hjärtan Där ej hinnas mer
av smärtan.
4. Ej mer med blicken skum och svag Jag leta
skall Guds anletsdrag I världens dunkla spegel,
Men Herrens klarhet ohöljd se Bland dem som äro
tecknade Med Herren Guds insegel. Salig, Salig,
Skall jag röna Allt det sköna, Sanna, höga, Som här
doldes för mitt öga.
5. Min sällhetsdag, jag väntar dig, Jag redo är,
jag kläder mig I vita högtidsdräkten. Kom, Jesu!
»Ja, jag kommer snart», Du svarar mig, jag hörer
klart Din röst i morgon vakten. Ära, Ära Vare Herran!
Viken fjärran, Sorger alla. Gudi vill jag mig befalla.
WALLIN.
(1599)
1. Va-ken upp! en stäm-ma bju-der,
Va-ken upp, stån upp, I dö-da,
Som mak - tig och hög-tid-lig lju-der Till al-la
Som glörn-men ti - dens ve-der-mö-da I dödens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
