Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
köra i gående — sade den vackra damen med en rysning.
— Hvad hjelper det väl, att en af eder kör sakta! — sade en qvinna, hvilkens utmärglade kropp snarare kunde sägas vara höljd i ett skynke, än att den bar någon sorts drägt, och som nu skälfvande visade sitt insjunkna ansigte i en låg förstugudörr. — Tror frun, att det är den enda olycka, som skett här på gatan? Nej, nej, kör bara på, hvad gör det, om någon af oss krossas!
Och qvinnan gaf till ett högt, gällt skratt, vid hvars ljud fru Vergennes helt skrämd såg sig om, likasom sökande efter hjelp. Men ingen instämde i detta skratt; de omkringstående på gatan hade sjelfva upplefvat eller hört andra upplefva alla slags förföljelser, hvilka man kallade lagliga. De förnäma damerna i det förgylda åkdonet ingåfvo sedvanlig respekt och en lång karl sade urskuldande om den skrattande qvinnan:
— Marion är lika som litet förryckt.
— Hvarföre håller ni er icke ur vägen — sade en af fru Vergennes’ betjenter, en respektabel person med granna snören och som likasom sin herre skulle varit ur stånd att lefva, utan att bära tvenne guldur i fickan; — jag tror ni verkligen äro litet förryckta allesammans, som icke hålla er ur vägen för våra vagnar.
— Gamla Marion gaf till ett nytt, gällt skratt och skrek:
— Ni hör naturligtvis icke till oss, ni, de förnämas tallriksslickare, äro förmer än vi andra!
Nu skrattade man högt. När det gälde en betjent, behöfde man väl icke räkna så noga.
— Se här är penningar — sade fru Vergennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
