- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
43

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 4J —

\

stund rådde djup tystnad, som endast avbröts av det ljud, som de från taket

nedfallande rosorna åstadkommo.

Sedan började han sjungande deklamera sin hymn till Venus vid
ackompanjemang av två lutor. Varken rösten, fastän något otydlig eller verserna
voro dåliga, och den stackars Lygia började åter få samvetskval, ty fastän
hymnen prisade den orena, hedniska Venus, föreföll den henne vacker och
Nero själv med lagerkransen på huvudet och ögonen riktade uppåt tycktes
henne icke på långt när så skräckinjagande som vid början av måltiden.

Gästerna hälsade honom med verkliga bifallsåskor. Många av kvinnorna
sträckte upp sina händer och höllo dem så långt sedan Nero hade tystnat
som tecken på sin hänförelse. Andra torkade tårarna från sina ögon. Hela
salen surrade som en bikupa. Poppæa böjde sitt gyllene huvud och förde
Neros hand till sina läppar, och den unge Pythagoras, en underbart vacker
grek, föll på knä framför honom.

Men Nero såg ivrigt på Petronius, vars beröm han satte mest värde på,
och denne sade:

— Vad musiken beträffar, så är säkerligen Orfeus i detta ögonblick lika
grön av avund som Lucanus här bredvid, och vad verserna beträffar,
beklagar jag, att de icke äro sämre, ty då skulle jag kanske kunnat finna ord,
som kunde prisa dem efter förtjänst.

Lucanus blev icke ond på Petronius, emedan han beskyllt honom för
avund, tvärtom, han såg med tacksamhet på honom och mumlade:

— Fördömda öde, som bestämde mig att leva samtidigt med en sådan
skald. Eljest skulle kanske även jag fått en plats i människors minne och på
Parnassen, men nu fördunklas jag som en oljelampa inför solen.

Petronius, som hade ett enastående minne, upprepade enstaka meningar ur
hymnen, citerade vissa verser, analyserade dem och framhöll de finaste
vändningarna. Lucanus låtsade, som om han glömde sin avund inför hymnens
melodiska skönhet och anslöt sig med hänförelse till Petronius’ ord. På
Neros ansikte avspeglade sig en glädje och en fåfänga, som gränsade till
dumhet. Plan gjorde dem själv uppmärksamma på de verser, som han ansåg
vackrast och började trösta Lucanus och uppmana honom att icke förlora
modet, ty var och en fick vara nöjd med de gåvor, man fått, och den
tillbedjan människorna ägnade Jupiter uteslöt ej, att även mindre
gudomligheter dyrkades.

Därpå steg han upp för att ledsaga Poppæa ut, ty hon kände sig
illamående och önskade draga sig tillbaka. Han befallde gästerna, att åter intaga
sina platser och tillkännagav, att han snart skulle komma tillbaka. Efter en
stund uppenbarade han sig åter för att fröjda sig åt de överraskningar han
själv, Petronius och Tigellinus berett åt gästerna.

Man deklamerade dikter och dialoger, vilkas underligheter ersatte deras
brist på kvickheter. Därpå framträdde Paris, den berömde skådespelaren och
framställde i en pantomim los, Inachus’ dotters äventyr. Gästerna,
isynnerhet Lygia, som icke var van vid sådana föreställningar, trodde sig se ett
underverk. Endast med händernas och kroppens rörelser kunde Paris
uttrycka sådant, som tycktes omöjligt att framställa i dans. Det var ingen
dans utan en tavla, som oblygt men förtrollande avslöjade kärlekens
hemligheter, och då sedan en flock korybanter trädde in och vid ackompanjemang
av cittra, flöjt, puka och cymbal började en backanalisk dans med några
syriska flickor, trodde Lygia, att en blixt måste slå ned bland dem eller taket
störta in över deras huvuden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0045.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free