Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ta? i en av bacchanternas nakna skuldra och frågade henne med blinkande
ögon:
— Vad har hänt?
Hon tog en bägare, som hon räckte honom med ett leende i sina matta
ögor. och sade:
— Drick!
Vinicius drack och sjönk till golvet. De flesta gästerna lågo redan under
bordet; andra gingo med raglande steg fram och tillbaka i salen, medan andra
åter sovo, och i sömnen gåvo de ifrån sig det vin de druckit. Men över
rusiga konsuler och senatorer, över druckna skalder och filosofer, danserskor
och adelsdamer, över hela denna värld, som ännu var allsmäktig, men som
gick sin undergång till mötes med snabba steg, föllo rosorna oupphörligt från
det gyllene nätet under taket.
Utanför grydde redan dagen.
VIII.
Ingen hejdade Ursus, ingen frågade honom, vad han gjorde. De gäster,
sotn ännu icke lågo under bordet, hade stigit upp från sina platser, och di
tjänarna sågo jätten bära ut en av gästerna, trodde de, att det var en slav,
som bar hem sin härskarinna. För resten följde Acte dem, och hennes
närvaro avlägsnade varje misstanke.
På detta sätt kommo de från triclinium in i den angränsande salen, och
därifrån till det galleri, som förde till Actes våning.
Lygia var så svag, att hon låg som livlös i Ursus’ armar. Men då den
kalla, friska morgonluften slog emot henne, öppnade hon ögonen. Det blev
allt ljusare oc.h ljusare. De gingo längs pelargången och togo så av in i en
sidoport, som icke förde ut till gården utan till en av palatsets trädgårdar,
där morgonrodnaden redan glödde i pinjernas och cypressernas toppar.
Denna del av palatset var öde, och festens larm hördes allt svagare och svagare.
Det föreföll Lygia, som om man ryckt henne bort från helvetet och burit
henne ut i Guds ljusa värld. Det fanns alltså även något annat än denna
förfärliga festsal. Det fanns en himmel, en morgonrodnad, ljus och stillhet.
Hon började plötsligt gråta, och i det hon tryckte sig intill jättens arm,
ropade hon snyftande:
— Hem, Ursus! Hem! Till Aulus!
— Ja, låt oss gå! svarade Ursus.
De hade nu kommit till det lilla atrium, som hörde till Actes våning.
Ursus satte ned Lygia på en marmorbänk nära springbrunnen. Acte sökte
lugna henne och förmå henne att gå till vila, i det hon försäkrade henne, att
ingen fara hotade henne tills vidare, ty de berusade gästerna kommo att sova
ända till kvälln. Men Lygia lugnade sig ej, hon förde endast händerna mot
tinningarna och upprepade som ett barn:
— Jag vill hem, till Aulus och Pomponia!
Ursus var beredd att göra vad hon bad honom om. Vid porten stodo
visserligen prætorianer, men det hade ingenting att betyda. Soldaterna skulle
ej hindra dem. Utanför vimlade det av bärstolar, människor strömmade ut
i stora flockar. Ingen skulle hindra dem. De skulle följa med de andra ut
och sedan bege sig raka vägen hem. Vad kungadottern befallde, måste ske.
Och Lygia upprepade:
— Låt oss gå, Ursus.
Men Acte sökte bringa dem båda till förnuft. Helt säkert skulle ingen
hindra dem, om de ville gå. Men det var förbjudet att fly ur Cæsars hus,
och den, som gjorde det, gjorde sig skyldig till majestätsbrott. De skulle fly,
men på aftonen skulle en centurion i spetsen för en hop soldater bringa en
dödsdom till Aulus, hans hustru och son, och Lygia skulle föras tillbaka till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
