- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
52

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

åter vattnade rosorna och de bleklila saffransblommorna. Acte och Lygia
gingo länge omkring och betraktade alla under i trädgårdarna, och fastän
Lygias tankar voro dystra, kunde hon ändå icke låta bli att beundra allt
det vackra, hon såg.

Slutligen blevo de trötta och de slogo sig ned på en bänk, som stod helt
V skuggan av några cypresser och började tala om det, som låg tungt på
deras sinnen, nämligen Lygias flykt. Acte var mera orolig för att planen
skulle misslyckas än Lygia själv. Hon tyckte, att det skuile vara mycket
säkrare att försöka bedja Vinicius om nåd. Hon frågade Lygia, hur länge
hon hade känt Vinicius, och om hon icke trodde, att han skulle låta övertala
sig att föra henne tillbaka till Pomponia.

Men Lygia skakade sorgset på sitt vackra huvud.

— Nej, i Aulus’ hus var han helt annorlunda, han var så god. Men
sedan festen i går är jag rädd för honom och vill hellre fly till lygierna.

— Men tyckte du icke om honom i Aulus’ hus? frågade Acte.

— Jo, svarade Lygia med sänkt huvud.

— Men du är ju ingen slavinna, som jag var, sade Acte efter en stund.
Vinicius kunde ju gifta sig med dig. Du är ju en gisslan och dotter till
ly-giernas konung. Aulus och hans maka älska dig som sitt eget barn, och jag
är säker om, att de gärna skulle adoptera dig. Vinicius kan ju gifta sig
med dig, Lygia.

Men hon svarade ännu sorgsnare:

— Jag vill hellre fly till lygierna.

— Lygia, vill du att jag skall gå till Vinicius, väcka honom, om han
sover, och säga till honom: Vinicius, hon är en kungadotter och den berömde
Aulus’ älskade fosterdotter. Om du älskar henne, så sänd henne tillbaka til!
Aulus’ hus och hämta henne därifrån som din maka.

Men flickan upprepade med så låg röst, att Acte knappast hörde henne:

— Jag vill hellre fly till lygierna.

Två tårar glittrade i hennes sänkta ögonfransar.

Samtalet avbröts av steg, som närmade sig, och Poppæa Sabina trädde
fram med ett litet följe slavinnor. Två av dem höllo över hennes huvud
vippor av strutsfjädrar på gyllene stänglar, med vilka de bringade henne
svalka och samtidigt skyddade henne mot den brännande höstsolen.
Framför henne gick en egyptisk kvinna, svart som ebenholz med brösten svällande
av mjölk och bar i sina armar ett barn, svept i purpur och guldfransar.

Acte och Lygia reste sig; de hade trott, att Poppæa skulle gå förbi utan att
uppmärksamma dem, men hon stannade framför dem och sade;

— Acte, de där små bjällrorna på dockan hade du sytt i så illa, att
barnet ryckte loss en och förde den till munnen. Lyckligtvis märkte Lilith det
i sista stund.

— Förlåt mig, gudomliga, svarade Acte, i det hon korsade armarua över
bröstet och sänkte huvudet.

Poppæa betraktade Lygia en stund och frågade:

—Vem är denna slavinna?

— Det är ingen slavinna, gudomliga härskarinna, utan en fosterdotter till
Pomponia Græcina och dotter till Lygiens konung, som gav henne som
gisslan åt romarna.

— Och hon har kommit för att besöka dig?

—Nej, härskarinna, hon bor i palatset sedan i förrgår.

— Var hon med på festen i går?

— Ja, härskarinna.

— På vems befallning?

— På Cæsars befallning.

Poppæa började betrakta flickan uppmärksammare. Lygia stod framför
henne med nedslagna ögon. Plötsligt syntes en rynka på Poppæas panna.
Hon levde i ständig ångest, att en lycklig rival skulle störta henne i
fördärvet, üksom hon själv en gång störtat Octavia. Därför väckte varje vackert

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free