Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 101 —
krig var ran vid allehanda äventyr, gjorde han i tankarna upp en plan med
militärisk noggranhet. Han insåg, att hans plan var oerhört djärv, men han
visste också, att de flesta djärva planer lyckas.
Vägen var lång, och han hade därför tid att tänka på den avgrund, som
denna sällsamma lära öppnat mellan honom och Lygia. Nu insåg han, att
Iian i själva verket aldrig förut känt Lygia. Han hade i henne endast sett
en underbar flicka, som satt hans sinnen i brand . Men nu förstod han, att
denna lära gjorde henne olik alla andra kvinor. Äntligen förstod han vad
Petronius och han aldrig förut förstått, att denna lära inplantade något i
själen, som var fullständigt främmande för den värld han levde i, och att
Lygia, även om hon älskade honom, icke skulle offra det minsta av sin kristna
tro för hans skull. Och han förstod, att om det överhuvudtaget existerade
någon lycka för henne, var den helt olika den, som eftersträvades av
honom och Petronius, av Cæsars hov och hela Rom. Vilken kvinna som helst,
som han kände, skulle kunna bli hans älskarinna, men icke denna kristna
flicka.
Och vid denna tanke kände han en stickande smärta, och han greps av
raseri. Men samtidigt kände han det gagnlösa i detta raseri. Han var
fullkomligt säker på, att det skulle lyckas honom att bortföra Lygia, men han
var lika övertygad om, att inför hennes lära betydde han och hans
tapperhet och hans makt ingenting alls. Den romerske militärtribunen, som alltid
varit övertygad om, att svärdet i evighet skulle behärska världen, insåg nu
för första gången i sitt liv, att det fanns en annan ännu större makt, och
förundrad frågade lian sig: Vad är detta för en makt?
Men han kunde ej ge något klart svar på frågan. Hans hjärna befann sig
i ett verkligt kaos av förvirrade bilder: begravningsplatsen, människoskarorna
och Lygia, hur hon med hela sin själ stod och lyssnade till den gamle
mannen, då han berättade om Gudamänniskans lidande, död och uppståndelse,
han som förlossat världen och utlovat den evig lycka på andra sidan Styx.
Han väcktes ur sina tankar av Chilon, som började klaga över sitt öde.
Han hade lejts att finna rätt på Lygia, och han hade också funnit henne
med fara för sitt liv. Vad begärde de mer av honom? Hade han väl åtagit
sig att föra bort henne, och kunde de förresten begära detta av en gammal,
skröplig gubbe, som till på köpet förlorat två fingrar på högra handen, och
som vigt sitt liv åt vetenskap och dygd? Vad skulle väl inträffa, om en så
förnäm herre som Vinicius råkade ut för någon olycka, då han försökte
bortföra flickan? Gudarna bruka väl vaka över sina utvalda, men inträffar ej
emellanåt händelser, då det förefaller, som om gudarna äro sysselsatta med
tärningsspel i stället för att se till vad som händer i världen? Fortuna har
som bekant förbundna ögon, hon ser alltså knappast någonting om dagen, men
om natten ser hon ingenting alls. Om det nu skulle inträffa någonting, om
till exempel denna lygiska björn slungade ett vinfat, en kvarnsten eller ännu
värre en vattentunna mot den ädle Vinicius, vem kunde väl då ansvara för,
att den stackars Chilon icke ställdes till ansvar härför? Han, den fattige
filosofen, älskade den ädle Vinicius lika mycket, som Aristoteles älskade
Alexander av Macedonien. Om den ädle Vinicius åtminstone ville ge honom den
pung, som han stoppat i sin gördel, innan de gingo hemifrån, så hade han
åtminstone medel, att skaffa hjälp för eller muta de kristna med, om det
skulle behövas. O, varför ville man inte lyssna till en gammal mans erfarna
råd?
Vinicius drog fram pungen från sin gördel, kastade den åt Chilon och
sade;
— Tag den och tig!
Greken kände, att pungen var ovanligt tung och blev genast modigare.
— Mitt enda hopp är, att Herkules och Theseus utfört ännu svårare
uppdrag, och vad är min käre vän Croton annat än en Herkules? Och du, ädle
herre, är icke en halvgud utan en gud, och jag är förvissad om, att du icke
i framtiden kommer att glömma bort din trogne tjänare. Ett stycke jord och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
