Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
IV. Gamla stockholmsoriginal. — Den hånade och förföljda »Trasfröken». — Den elegante, beundrade Soto Maior. — Den bortskämde »Vackra Roosen». — Kvinnohataren på Hamngatan. — Den frispråkige pastor Bengtsson. Till slut den kurtisante gamle Tidnings-Boije.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han larva ostörd, knappast begabbad. Men man var ju också
van den tiden vid mer eller mindre underliga figurer.
Pastor Bengtsson dog hos några släktingar i Örkelljunga
1905, 78 år gammal.
— — —
I hörnet av Malmskillnadsgatan och Hamngatan stod i gamla
dagar en kostlig figur. Han hade trasiga kläder av komplett
obestämd färg, på vintern en tjock sliten överrock, vilken hölls
ihop om livet av ett bastant tåg. Mössan hade han djupt
neddragen över ögonen och med händerna i fickorna stod han på
samma plats sent och tidiga, i ur och skur, i sol och snöglopp.
Han tiggde ej, han bara stod envist på samma plats. Det
originella med den mannen var, att han alltid vände sig bort och
drog sin trasiga mössa djupare ned över ögonen — när någon
kvinna passerade.
Detta till synes utpräglade kvinnohat markerade han även
när han i Vennbergs brödbutik på Regeringsgatan skulle köpa
för några ören »gammalt bröd». Han gitte inte att se på
bagarfröken; alltjämt med den slitna mössan djupt neddragen
famlade han efter de bröd, han hade begärt samt gick så åter
till sitt hörn, hela vägen med händerna för ögonen.
— — —
Och så hade vi »Vackra Roosen», den gärna hörde
gatutrubaduren, han som uppträdde med en air, som var det en ren
nåd att han gästade en gård och där förskaffade sig en recett.
Han var ståtlig, såg rent av bra ut och kastade huvudet
tillbaka liksom vore han en världsstorhet. Och ingen var för
resten så välkommen på gården som »vackra Roosen». Han
kom in, följd av en liten puttefnask, vilken spelade fiol. Själv
spelade Roosen gitarr.
Han tog sig god tid innan han började »konserten». Han
ville liksom låta publiken samla sig. Och publik hade han.
Alla fönster slogos upp, matdiskarna slängdes undan och
kastrullerna fingo torrkoka, alla skulle höra:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
