Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
IX. Gamla »skojargården» får furstliga besök. — Våra lekar förläggas till Klara kyrkogård. — Pojkslagsmål. — En pojke, som de försökte rycka byxorna av.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var vad vi kallade det, »i hatvrån». Nu tillhör det historien
att den gode läraren inte kunde säga s — det blev i stället f.
»Åkerberg», sa han, »du ä’ alltid flapp och flö.»
Då log lille Åkerberg, ty han hade en god portion humor.
»Flattar Åkerberg?»
Åkerberg hade den största möda i världen att hålla sig
allvarsam.
»Fannerligen flattade inte Åkerberg! ... Kom fram!»
Åkerberg steg ur bänken och gjorde allt vad det står i en
människas förmåga att få ansiktsvecken så tragiska som
möjligt.
»Flyngel fom flattar!» röt magistern.
Då log Åkerberg igen, och utom sig rusade läraren efter
rottingen. Å. fick några ordentliga nyp bak av rottingen,
varefter syndaren hade att gå till sin plats. Vänd mot kamraterna
möttes han av allas våra uppsluppna miner — och då log
han på nytt.
Upptäcktes tyvärr.
»Flattar’u?»
»Nääj.»
»Men jag fåg du flatta ... Kom fram!»
Ny promenad, ny stut och när han såg oss, sina kamrater,
le, var det färdigt igen.
»Fitt inte å flatta, flyngel!»
»Jag flatta inte», råkade Åkerberg försäga sig.
Nu blev magistern rent hysterisk.
»Fatans flyngel», kom det, »jag fåg du flatta!»
»Jag skratta inte.»
Och Åkerberg log ett soligt leende vid tanken på att han
den gången inte försade sig.
Nu var det vid explosionspunkten. Åkerberg fick sin tredje
stut, hårdare, brutalare än någonsin, och vi, hans kamrater,
tordes inte möta hans blickar, när han, öm där bak, sökte glida
ner på bänken. Han blick sökte dock våra blickar, och när
han så märkte hur vi hukade oss ned — då log han trots
smärtan.
Allsmäktige, ett så’nt liv! Magistern hoppade och slog och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
