Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XXXII. Om gamla småtrevliga tidningsförhållanden. — Om mördaren Nordlund, men även några glada episoder. — Jag blir lurad, men lurar i min tur hela läsekretsen. — Uppträder desslikes som storsångare inför själve kung Oscar. — Också en metod för att få högre lön. — Gemytliga stunder med redaktör Anders Jeurling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nya Nisse gingo löneförmånerna alltså i runt tal till tvåhundra
kronor pr månad. Jag hade gift mig samma år eller närmare
räknat den 23 okt. 1897, och jag vill bekänna, att lönen räckte
gott till, och att jag, fast jag de åren inte skrev för teatern,
gott redde mig samt alltid »hade pengar», något som
kamraterna, d. v. s. de ogifta, inte alltid hade.
Men så blev det tillökning i familjen och en dag besökte
jag min käre redaktör i lönepåökningsärenden.
»Nej, vad hör jag», ropade han gemytligt, »tillökning i
familjen! ... Tänk, det väntar jag med!»
Och så ökades min lön till 125 kr.
Året efter var jag inne hos chefen igen.
»Åhnej, men tänk», sade han »jag har ju samma glädje att
berätta!»
Min lön blev 150.
Ännu ett år och jag kom för tredje gången i precis samma
ärende. Då var jag ensam om lyckan att vänta småfolk.
»Nej, nu få vi avstå», sade min redaktör småskrattande.
»Men lönen öka vi väl i alla fall till 175.»
Det var ett vackert drag hos redaktör Jeurling, att han så
att säga försökte vara som en far för sina medarbetare. Hur
ofta hände inte, att han, när arbetet på redaktionen närmade
sig slutet för dagen, kunde säga:
»Var bra och möt mig om en stund på Operakällaren.»
Det åts alltid ostron då, nedsköljda av rhenvin. Ett litet
kalas alltså, men det mest festliga var att få komma intimt
samman med sin chef och få fram ett och annat, som inte
passade vid en mera stel mottagningstimme. Och på »Opris»
satt man till långt fram på morgonen, oftast till dess
sopmadamerna kommo och formligen sopade ut de kvarsittande.
Jag vågar till vad jag sagt om redaktör Jeurling bifoga, att
jag ansåg den mannen vara ett finansgeni i sitt slag, en
administrator jämställd med själve Lars Johan Hierta.
Han var dock med om att starta den s. k. Stadsposten, ett
företag, som avsåg att konkurrera med själva statsverket, i
det Stadsposten befordrade breven två öre billigare än
postverket. Stadspostens gula brevlådor lyste rätt länge på våra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
