Rännstensungar och storborgare / 280 (1924) Author: Emil Norlander Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida -
XXXIV. Ett par, tre synnerligen »rara» sammanslutningar här i Stockholm. — Däribland Stockholmsgillet samt sällskapet Bellmans minne. — Hur det senare kom till och hur det utvecklat sig. — En liten anekdot. — På det om min första revy på Södra teatern och historien om en femma.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

August Warberg, min gode gamle vän, som myste och tydligen
avvaktade resultatet av den kuplettsång, teatern skulle komma
att prestera.

Nåväl, jag läste upp manuskriptet och av allt att döma slog
det an på mina tre åhörare. Vad jag fruktat, nämligen att
man skulle »himla» sig för att jag vågat taga med den då
spritt nya, men som en smula simpel ansedda »Kväsarvalsen»,
inträffade inte alls. Valsen i fråga, som bekant upptecknad
och populariserad av artisten Artur Högstedt, blev mycket
välvilligt mottagen, och man fann med en gång att fru Helfrid
Lambert samt fröken Hildegard Ohlson (numera rådmanskan
Harring) skulle bli ett utmärkt s. k. kväsarpar med den rätta
farten och piffen.

Fru Hildegard Harring i »Strejken».

Det var egentligen bara honorarfrågan, det gällde. Jag
föreslog 20 kr. per kväll och min
åhörartrio drog sig in i ett särskilt
rum för att överlägga. Själv tänkte
jag, där jag satt i min ensamhet,
att bjuda de mig tjugu kr. i ett för
allt, så kör till. Det fanns ju ingen
teater i Stockholm att spela
stycket på.

Det var Gustaf Bergström, som
förde ordet, när trion uppenbarade
sig på nytt, och han framställde
frågan om jag ej kunde nöja mig med
— femton kr. per kväll.
Naturligtvis. Och så började man
omedelbart med att låta rollutskriva
stycket, repetera det och 1 jan. 1889
gick »Den stora strejken» med glans
över Södrans scen, mitt första
stycke på samma scen. Kritiken var
bitvis rent av rosande och särskilt
minns jag att signaturen René var
helt på författarens sida.

Stycket blev även en ekonomisk

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>