Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De i källors och brunnars vatten upplöst» ämnen äro alltid beroende af de jordlager vattnet
genomträngt, innan det kom i dagen, och häraf uppkomma de många slags vatten, som finnas
på jorden och användas till olika brnk, särdeles såsom läkemedel mot hvarjehandn sjukdomar.
De aom innehålla metaller kallas mineralkällor, oeh är jern den öfvervägande delen, så har vattnet
en bläckaktig smak och kallas stålvatten; sådana finnas många i vårt land; de som medföra
koppar kallas i Tyskland cementkällor, t. ex. de vid Neusohl i öfra Ungern. Somliga vatten
innehålla alkalier och jordarter, såsom selter- och fachingervatten, andra svafvel, såsom källorna vid
Aachen, undra åter bittersalt {bittervatten), ännu andra koksalt {saltkällor). Några källor
innehålla så mycket kalk, att kroppar som i dem nedsänkas öfverdragas med en skorpa {tuffsten).
De flesta källors vatten bar alltid samma värme som den jord, hvarur de uppkomma, och kunnes
alltså kallt om sommaren, men fryser aldrig om vintren; dock finnas de, som hafva mer eller
mindre varmt vatten, såsom källorna vid Carlsbad i Böhmen. På Island äro källor, som kallas
Gejser, hvilka likt vattenkonster uppspruta så hett vatten, att ägg och kött kunna koka deri.
Den största Gejsern har en rund öppning af 16 fots diameter, ur hvilken stundtals uppkastas
sjudheta vattenstrålar mer än 100 fot högt i luften.
Vattnets rörelser. Utom den nu omtalade kretsgång, som vattet
oupphörligen fortsätter genom luften och jorden med hennes alster, d. v. s. från hafvet
och dit tillbaka, hvartill också kan räknas dess framflytande i strömmar och
floder, har vattnet äfven åtskilliga andra rörelser, uppkomna af särskilda orsaker
och framvisande helt olika förhållanden. Sådana rörelser äro ebb och flod,
vågrörelser, strömdrag och hafshvirflar.
Ebb ocli flod är en dagligen återkommande förändring i vattnets höjd,
hvilken likväl icke synes på andra ställen än vid stränderna af stora
verlds-hafvet. Yattnet i hafvet stiger nämligen alltjemt under sex timmar, står sedan
stilla omkring en fjerdedels timme och faller sedan åter på följande sex timmar,
så att stigandet och fallandet regelmässigt inträffa två gånger under 25 timmar.
Då vattnet står högst, säger man att det är tlod, och dess lägsta stånd kallas ebb.
Skilnaden mellan vattenytans höjd vid dessa bada stånd är mycket olika och
kan på sina ställen uppgå till 40 fot och derutöfver. Redan från äldsta tider
har observerats, att dessa rörelser stodo i ett visst samband med månens gång,
och det . är numera säkert utrönt, att de förnämligast förorsakas af månens
attraktionskraft.
På samma sätt som andra naturföreteelser, hafva äfven ifrigavande rörelser i vattnet varit
föremål för vidskepliga och högst knriösa förklaringar. Rätta orsaken ligger emellertid för nära till
hands för naturens uppmärksamma betraktare, att sådana vidunderligheter skulle vinna gehör.
Skilnaden i storleken mellan jorden och månen gör deras dragningskraft olika: då jordens
är su stark, att månen tvingas gå omkring henne, kan månens deremot endast verka på det
lättrörligaste af jordens yta, och detta är vattnet. Då detta häraf höjes eller liksom suges upp på
den punkt som är midt emot månen, är det naturligt att det måste sjunka på ömse sidor derom;
på den punkt som är mest aflägsen, d. v. s. den, som är midtemot der månen står, verkar hans
uttruktion minst, och af detta skäl höjes vattuet äfven der, ehuru något mindre, och sålunda
uppkommn flod och ebb två gånger hvarje dygn. Då solen och månen befinna sig i samma linie
med jorden, d. v. s. vid ny och fullmåne, förstärkes månens dragningskraft af solens, och floden
blir vid dessa tidpunkter högre; detta kallas af sjöfarande springflod, hvaremot omkring månens
qvadratur, då floden är mindre stark, benämnes dödflod. Floden kallas äfven tidvatten.
Uti Östersjön märkas dessa rörelser icke, emedan de jemförelsevis smala sunden Öresund och
Bälterna, livarmed han snmmanhänger med stora hafvet, icke tillåta vattuet så hastigt genomrinna,
utt hans yta vid floden hinner höjas innan ebben återkommer; samma förhållande är till en del
äfven med Medelbafvet. Uti Atlantiska oceanen jemte de öfriga dermed sammanhängande stora
hafven är förhållandet annorlunda, ehuru rörelserna endast äro märkbarn vid stränderna; der
dessa äro långsluttande, kominor vattnet med stor häftighet och öfvertäcker vida sträckor nf
knsten, som under ebben äro vattenfrin; strömmar och floder uppdämmas och tvingas att vända
tillbaka långa stycken, så liingc floden varar. Vid Hamburg t. ex., der deu stora Elbfloden
utfaller, ser det besynnerligt nt, då skeppen vid flodtiden utan segel gå mot Btrömmen från
hafvet upp till staden; sex timmar derefter kunna de med ebben gå på samma vis tillbaka ät
hafvet. Det kan derför inträffa ntt i sådana hamnar qvardröjande skepp ligga ena tiden af
dygnet flytande, och den andra till hälften kullstjelpta i sjöbottens dy. På sådana trnkter, der
man brukar vid ebbtiden gå ut på hafsbottnen att fånga skultisk ocb plocka snäckor, är det
högst nödvändigt att iakttaga tiden för flodens återvändande, ty denna kommer med en sådan
fart, att ingen snabbhet förslår att ila undan henne för den, som då ej redan iir på torr strand ;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
