Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rätt fylla den i skapelsen henne anvisade plats och dervid ålagda skyldigheter,
hvilka äro att bidraga till det helas framätgående genom nyttig verksamhet, hvar
och en i sitt kall och efter hvars och ens förmåga. Ingen fordrar af en växt
samma slags verksamhet som hos ett djur; men bägge äro likväl nyttiga ting:
sä fordrar ej heller Skaparen af menniskan någonting annat, än att hvar och en
skall rätt använda de gåfvor, som henne blifvit tilldelade. När så skett, kan hon
med trygghet öfverlemna sig åt en rättvis Försyns välbehag, och behöfver ej
frukta hvarken rytande djetiar eller brinnande svafvelsjöar. Ett lastfullt lefverue,
eller uraktlåtenhet att till goda och nyttiga ändamål använda de medel Gud
förlänat, medför deremot alltid sitt egna straff.
Alla religioner iiro goda, i den mån menskligheten genom dem förädlas, och att detta or
kristendomens mål, bevisas af den anda, som deri råder: men hittills har den föga närmat sig
detta mål, i följd af att dess läror varit bemängda med deremot stridiga tillsatser. Luther
bortrensade väl det grofvaste af påfveväldets slagg, men att hvad han bestämde såsom rätt ej var
läran i hennes första renhet bevisas deraf, att naturvetenskaperna numera råkat i strid mot de
lutherska satserna, hvilka senare härvid måste duka under. Jesu sanna lära bestrides af inga
vetenskaper, utan tvärtom ingår hon med alla i den innerligaste förening. Genom en noggrann
ran-sakning i skrifterna har uu uppstått början till en uv reformation,’ hvars ändamål är att rena
kristendomen från ännu vidlådande lyten och närma sig dess första renhet och sanning. De i de
gamla och numera föråldrade dogmerna grånade och insöfda kunna naturligtvis icke tåla dessa
väckelser, utan förfakta sina meningar med fullkomligt lika stort och bittert raseri, som det
katolikerna ådagalade under Hus’ och Luthers dagar, fastän i våra tider lyckligtvis hvarken bål
eller bannlysning stå till deras förfogande. Det kostligaste af deras skrän är påståendet, att de
nya upptäckterna »hota att störta hela kristendomens grund». Det vore i sanning föga bevändt
med kristna läran, om dess grund skulle utgöras af en hop orimligheter och omöjligheter, hvilka
under den vackra benämningen »underverk« för omkring 1500 år sedan adopterades till trosartiklar
genom intriger vid kyrkomöten och sedan blifvit späckade af munksngor och andra dikter, utan
att ega något stöd hos hvarken mästaren sjelf eller hans apostlar. En säkrare grund för
kristendomen kan utan svårighet upptäckas i vår bibel, en grund, den hvarken vetenskaper eller andra
forskningar kunna rubba, utan tvärtom måste alltmera befästa; och om våra prester ville sträugf
hålla sig till Jesu lära och föredöme, med tillämpning häraf på menskliga lifvet, och undvika en
alltid otacksam, ofta löjlig utlägguiug af dikterna om hans person, så skalle snart alla
anmärkningar tystna och alla kotterier, som nu kalla sig »väckta», »andligt eller kristligt sinnade« m. m..
af sig sjelfva upplösas och försvinna, helst om lärarna tillika följde sin mästares exempel, att sjelfva
bekräfta sin lära med sitt lefverue; och då skulle skriftens ord gå i fullbordan, att det blir ett
fårahus och en herde. Alt detta varit påfvarnes meniug, hr påtagligt; vi veta, att detta icke
lyckades dem, men lika litet skall det lyckas hvilken annan som helst, så länge i läran tinnes
något, som bestrides af deu del af sig sjelf, som Gud nedlagt i menniskan, nemligen sunda
förnuftet. Den blinda trous tid ur förbi; för att, kunna tro behöfs numera, väl ej alltid visshet,
men åtminstone öfvcrtygclsc. Att det en gång skall komma derhän, är säkert; men det onda
är segt och viker endast långsamt. Aunu länge skola läsnreprester och dylika apostlar, omgifna
af en sjelfgjord helgongloria, fortfara att med siua skrik om synd och nåd, djefvul och fördömelse,
förvilla och fängsla den enfaldiga och okunniga hopen. En gång, då upplysningen hunnit sprida
sig äfven ned till folket, skall detta dock taga slut, ty mörkret måste vika för ljuset och
sanningen förr eller senare bli don segrande. Måtte livar och en, som af skaparen blifvit begåfvad
med någon djupare insigt i inenniskans andliga lif, i den mån hans samhällsförhållanden tillåta,
medverka till denna seger genom öfvertygelsens vapen, för hvilka alla skrik om otro och deraf
följande osalighet förslöas. Om så skor, kan möjligen Guds rike. snarare än någon nu kan för-
moda, komma till oss, ty att Jesu lura, rätt tillämpad, skall utöfva ett mäktigt inflytande på
sam-hiillslifvet, kan ej betvillas. Vi, som nu lefva, få emellertid glädja oss åt att våra efterkommande
cn giing skola npplysas af en oförfalskad kristendom.
Ju, Herrans ljus ej slocknar ut, fast det i moln sig döljer.
Det goda segra skall till slut, fast verlden det förföljer.
Och han, som kom i Fadrens namn, skall än välsignad komma
Och samla i en evig hamn från tidens storm de fromma.
Sv. Ps. b. 122: 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
