Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
de sista dagarne af mörka och förtviflade planer hade
jag, mer än på hela år fornt, vändt mina tankar till
honom som väntade oss der. Men det hade varit
oklara, förvirrade tankar, som ej mäktade fördrifva
afgrundshären, ej afböja min vilda föresats. Gud skall
förlåta mig och vara min själ nådig, tänkte jag, ty
han vet, att hela mitt lif varit ett lidande, vet, att
jag nu lider så, att mitt hjerta måste brista. Han
kan ej tillräkna mig såsom synd, att jag afkastar en
börda som jag ej förmår bära, han sluter ej sin
himmel för det trötta, fridsökande barnet; nej, han
kallar mig, han väntar mig, han skall möta mig med
kärlek. — På detta sätt beredd till döden, som jag
ville gå att finna i böljorna, satt jag i skymningen
vid min mors bädd. Hennes fuktiga hand höll mig
qvar, då jag ville smyga mig bort, efter att i mitt
förstenade sinne ha sagt henne ett farväl utan ord,
utan ljud, utan tårar. Modershjertat måste ha
förnummit hvad icke öron hörde och icke läppar yttrade,
ty med en krampaktig tryckning drog hon mig
närmare sig. — Här är mörker, — sade hon; — ett
stort, ett förfärande mörker! Gå ingenstädes, mitt
barn! Tänd ljus — mycket ljus — tag Bibeln och
läs för mig! — Jag vet icke hur det i den stunden
var med mig; jag ville gå, men jag måste lyda henne;
jag tände ljus; jag tog Bibeln. Hur jag kunde läsa
begriper jag icke, hvad jag läste vet jag icke; ett
besynnerligt dunkel hvilar i den punkten öfver mitt
minne, så att jag aldrig sedan kunnat utfinna hvilka
af de heliga orden det var som betraktades af mina
ögon, uttalades af min mun och nådde min förvillade
själ. Jag vet blott att de genomträngde henne, såsom
ott tve-eggadt svärd, och tillika uppmjukade henne,
såsom det milda vårregnet uppmjukar en förtorkad
mark. — Snart låg jag på knä framför min mor och
bekände för henne och för min Skapare mina brott
och synder, bekände dem med all den förkrossning
som ett förloradt och förtappadt väsende kan känna.
Och — var det inte underligt, fröken — i samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
