Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219’
de jag få. Rätt sora det var böljade jag suga m
vatten, som ett gammalt läskpapper, och det var slut
med krafterna att hålla mig uppe.
— Men farbror kan ju simma?
— Kära Erasen, det är godt att simma, när man
på det der viset kommit ner i ett hål och vid minsta
rörelse är färdig att komma under isen! Du skall
tro jag vhade göra nog att akta mig för det och att
hålla mig qvar der jag var, så länge jag något
orkade. Men snart, som sagdt är, var det slut med
mina krafter, och sansningen öfvergaf mig. En
sekund ännu och min kropp skulle ha gått åt djupet
och min själ till evigheten! — Men den
våghalsighet, som bragt mig uti klämman, bevisar bäst huru
litet min arma själ ännu är färdig att lemna den
förberedande skolan här nere. Måtte jag då kunna
vara nog tacksam för att Herren bevisade mig nåd
och lemnade mig ännu en besinningstermin, som jag
så väl behöfver! — Ett par starka armar fattade
uti mig just då jag höll på att stryka under isen. —
Hur Elmers lyckats få reda på mig och hur lian
betedde sig lör att få mig upp, det är mer än jag
vet. Men upp kom jag, och det innan jag blifvit
värre aftacklad än att kunna vända på lifsbogen igen,
så snart jag fann mig på det torra.
— Och jag som grälade öfver ryttmästaren! —
utropade Emerence, med vaknande minne och ånger.
— Jag var rigtigt stött öfver ryttmästarens oartighet
att gå ifrån oss; och det var en lycka att inte jag
serverat det sköna théet, som stod föraktadt qvar och
kallnade, ty då hade min indignation visst icke kännt
några gränser.
— Jag ville ej säga hvart jag gick, — svarado
Elmers, — ty jag fruktada att smitta några med min
oro. Det skulle också gjort några minuters uppehåll
för mig; och det var som om man ropat i mitt öra:
skynda, skynda! Jag hade alltid ämnat gå och möta
vår djerfve äfventyrare; men i detsamma jag tog
thekoppen i handen föll det öfver mig såsom en in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
