- Project Runeberg -  Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift /
24

(1886) [MARC] Author: Nils Linder
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Språkljud och rättstafning - 18. D - 19. F

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 24 -

miljenamnen Lindh, Stdenbladh,
Törnebladh o. d.

Anm. 4. Guld har biformen
gulL Gyllene användes oftare
än gyldene. — Mun är vanligare
än mund.

Anm. 5. Formen äldst är
lämpligare än älst (jfr äldre och
ålder).

Anm. 6. Numera skrifves
bort (af böra), emellertid, fom
och forna, fänrik, Henrik, hällre
(hellre), hälst (helst), killing (men
kid och kidla), kungöra,
kunskap, mellerst, minska, minst
(å^x-emot alltid mindre), orsak,
senare, senast, sist, (på) sistone,
stanna, sto (neutr.), tusen,
åtminstone, ökänd i st. f. de
fordom nyttjade »bordt» (till
skilnad från adv. bort), »emedlertid»,
»forden» och »fordna», »fändrik»,
»Hendrik» (»Hindrik»), »häldre»
(»hel dre»), »häldst» (»heldst»),
»kidling», »kundgöra», »kundskap»,
»medlerst», »mindska», »mindst»,
»ordsak», »sednare», »sednast»,
»sidst», (på) »sidstone», »stadna»,
»stod», »tusend», »åtmindstone»,
»ödkänd». Deremot skrifves
fcZät^-ning, ehuru uttalet är »klänning».

Anm. 7. Enligt anvisning af
Rydqvist (Histor. språkf. s. 14 o.
Sv. spr. 1. II. 630) nyttjas nu
formen länstol (T. »lehnstuhl»)
allmänt i st. f. den förut
brukliga ländstol, som utgör en
folk-etymologisk anslutning till länd
och väl skulle kunna försvaras,
i synnerhet som uttalet lännstol
alltjämt synes hålla i sig.

Anm. 8. Utom i enstaka
person- och ortnamn: Linnström,
Ryberg, Staber g; Älfuesta, Ba

lingsta, Hufvesta m. fl., har
talspråkets böjelse att utelemna d
i slutet af och inuti ord och att
assimilera det med föregående
eller efterföljande konsonant (I,
n, s) icke i nyare tider gjort
någia nämnvärda framsteg i
riksspråket. Man måste skrifva blad,
blod, bod, brådska, goda^ grand,
grind, hund, ledsen, ord, rodna,
röda, sand, skuld, stad, vild,
icke »bla», »bio», »bo», »bråska»,
»goa», »grann», »griun», »hunn»,
»lessen», »or», »ronna», »roa»,
»skull» o. s. v., men väl för —
skull (prepos.), förvilla (jfr
för-vilda), husvill, rådvill, villebråd,
villhjerna, villsam o. s. v. —
Från språkets äldre skeden
qvar-stå flere dylika uteslutningar och
assimilationer. Jfr Anm. 6.

Anm. 9. Gorå och gårdvar
torde, enligt uttalet, böra
föredragas framför »godrå» och
»gård-vard». Deremot måste
vårdtecken (= minnestecken) brukas
i st. f. det i samma betydelse
stundom nyttjade »vårtecken»
(jfr vårtecken, af vår och tecken).

Anm. 10. Jämte bråddjup,
bråddöd. Gud bevars (Gud bevare
oss), guddotter, gudfader (-far),
gudmoder (-mor), gudsyster,
gud-nås (gud nås, Gud nåde oss)
brukas, särdeles i hvardagsspråket,
brådjup, brådöd, gubevars,
gu-dotter, guffar, gumor (icke
»gummor»), gusyster, gunås,

19« F betecknar dels /, dels
v, i^^-ljudet skrifves

1. Med /.

a, I början af svenska ord,
t. ex. fjäder, flit, fråga,

b. Före s och t, när den före-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 20:01:04 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/regler/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free