- Project Runeberg -  Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift /
141

(1886) [MARC] Author: Nils Linder
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Verbet - 113-116. Verb med vacklande böjning - 116. Taga... - 117. Ålderdomliga verbalformer - 118. Latinska verbalformer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 141 —

sällan sås. pres. eller imperf.
ind.

Värdigas, värdigades, värdigats.
Värja, värjde, värjt (Gsv. »varde,

vart»).
Värpa, värpte, värpt.
Väæa, väæte (Gsv. »vax»), plur.
väæte 1. vuæo, väæt (vuæit;
jfr subst. väæt). Perf. partic.
vuæen. Jfr fullvuxen 1.
full-väæt o. välväæt
Yfvas, yfdes, yfts. Pres. yfves

0. yfs.

\yrade, yrat (om
feber-Yra < sjuka).

\yrde, yrt (om snö o. d.).
Ysta,^ ystade, ystat 1. yste, yst.
Åka, åkte, åkt (dial. »åkade,
åkat»).

Älta, ältade, ältat (dial. »älte,
ält»).

Ånga (tränga), ’mtv.,ängde, ängt.
Ärja (plöja), ärjde, ärjt (dial.

»årde, ärt»).
Öda, ödde, ödt.
Öfverskygga, öfverskyggde, öf-

verskyggt. Jfr Skygga.
Öfvervara, öfvervar, öfvervarit.
Presens fattas. I stället kan
man nyttja bevista, deltaga

1, vara närvarande vid o. d.
Öka, ökade, ökat (ökte, ökt).

Pres. ind. ökar {öker),
117. Af ålderdomliga
verbalformer äro några omtalade i det
föregående. Se t. ex. 105. 3.
Anm. 5. (om
afledningsbokstaf-ven j), 105. 6. (om starka
verbalformer; jfr 118—116) samt 106.
2. Anm. o. 108. Anm. 2. (om
äldre former af pres. ind.). —
Här må tilläggas, att ännu pä
1600- och 1700-talen -t och -st
förekomma såsom personaländel-

ser i 2:dra pers. sing. af
presens och imperf. ind. Ex. kant,
skalt och viHl)t; blef st, lågst,
lätst, togst, värst {vart, vast),
vetst och äst för kan, skall, vill,
blef, låg o. s. v.

118. Latinsica verbalformer
framträda ej sällan i svensk
skrift, exempelvis följande, af
hvilka många nyttjas
substantiviskt.

a. Infinitivus presens aktivum.
Ex. Esse, vara. »Det var han>/
(Dumbom), »som skillna’n fann
emellan esse och non esse».
(Kellgren). Meme’nto mön! Tänk på
att dö (på döden)!

Anm. Uttrycket »vara i sitt
esse» är en efterbildning af det
franska »étre à son aise».

b. Infinitivus perf. aktivum.
Ex. Recept sse, »att hafva
mottagit» ; mottagningsbevis.

c. Pres. ind. aktivum. Ex.
Debet, »han (hon) är skyldig»;
skuldräkning, skuld. Deficit, »det
fattas»; brist. Fäbula döcet,
»fabeln lär»; deraf hemtar man den
lärdomen att. .. Fäcit, »det
utgör»; ett genom räkning funnet
tal. Kredit (Lat. crèdit), »han
(hon) betror»; tillgodohafvande
i räkning. Ne’^scit occäsum, »den
vet icke af (känner icke) någon
nedgång» (om nordstjernan).
Kla-mämus (Lat. clamämus), »vi
ropa»; jämmer, olåt, stoj. Non
possumus, »vi kunna icke»;
(påf-ligt) afslag på en anhållan. Te
Déum laudämus! »O Gud, vi
lofve Dig!». Vestigia te*rrent,
»spåren skrämma». Nömina sunt
odiösa, »namn äro förhatliga»;
»inga namn!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:58:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/regler/0147.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free