Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
också den ena stöfveln på.» — Paul fick äfven tag i den
andra, och när han nu väl stod i sina stöflar, trefvade han
sig längs bordet bort till en damhytt, som låg på andra sidan
om salongstrappan, och ropade in genom gardinen : »Helena!
Helena! Hur är det med er, dig och mamma?»
Efter en stund sköt en arm fram genom gardinen och
Helena såg ut: »Ack, Paul, mamma är mycket sjuk, hon
vill ovillkorligen bli förd upp på däck, och jag tror också,
att frisk luft skall göra henne godt. Hvar är pappa? Kan
han inte hjälpa till?»
»Nej, tänk inte på det; pappa och den lille köpmannen
äro båda mycket däran.»
»Ack, min Gud, och mamma som är så sjuk! Hvar
är farbror Jahn? Om han ändå vore här!»
Därmed gick Helena tillbaka in i hytten för att sköta
om modern.
Ja, fru Groterjahn var sjuk, mycket sjuk och hela
hytten var i ett bedröfligt tillstånd. Detta hade tilltagit
med hvarje minut, och fru starostskan från Moldau, som
endast föga kunde reda sig på tyska språket, suckade: »O,
jag arma människa, hvarför skulle jag fara på sjön! Ah,
stormen! Stormen!»
Och Herminia, den italienska camerieran, som också
var föga bevandrad i tyska språket och af nåd och
barmhärtighet upptagits af damerna, svarade: »O, inte storm,
detta endast vara vind.»
Klapp! Där flög det lilla runda fönstret upp, och sjön
brusade in i en manstjock stråle.
»Det är då för oförskämdt!» utbrast tant Lina, ty hon
hade med camerieran delat denna våta välsignelse, och hon
sprang upp, så godt det lät sig göra med hennes gamla,
stela ben, och hjälpte Herminia att åter stänga fönstret.
»Jag blef då riktigt genomvåt!» sade den gamla damen och
kröp in i sin koj, som också blifvit våt.
»Ni är väl inte rädd?» frågade fru starostskan.
»Nej, min dotter, jag är inte rädd, men våt är jag!
Nej,» sade hon, då hon kom att tänka på, att den, som
redde sig illa med högtyskan, möjligen alls icke kunde
förstå plattyska, »jag är inte rädd; jag har i Triest nedlagt
mitt testamente hos preussiske konsuln, ty min lilla
förmögenhet finnes i Preussen, och se’n dess är jag
fullkomligt lugn i mitt sinne.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
