Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tant Lina såg, att han kvaldes af tunga tankar, hon
vände sig därför om och visade mot fören: »Nu segla vi
till Korfu,» och nu berättade hon åtskilligt om den härliga
ön och om att den unga kejsarinnan af Österrike förlidet
år bott där och återfått sin hälsa, och hon berättade om de
gamla grekiska och venezianska tiderna och bragte honom
på andra tankar.
Anton passerade i detsamma förbi dem med herr Nemlich
och Paul, och Paul sprang fram till gamle Jahn och
hälsade god morgon, och herr Nemlich såg på Anton,
huruvida han skulle hälsa, ty då ville äfven han göra det, och
Anton var i förlägenhet om, hvad han skulle och icke skulle
göra, och han inslog en medelväg: han tog till hatten, men
lyfte ej på den, han såg på Jahn och sade till tant Lina:
»Nu segla vi vidare, mamsell.»
»Ja,» lydde svaret, »det skola vi snart få erfara, herr
Groterjahn.»
Och Anton sade: »Kom, Poll! Mamma väntar på oss.»
Detta sade han mycket högt, för att hans hustru äfven
skulle höra det.
Hans hustru hörde det visserligen, men hon hade också
sett Antons halfva hälsning, och hon frågade honom mycket
spetsigt, när han kom fram till henne, sedan hvilken tid
han börjat utbyta hälsningar med herr Jahn.
Anton hade visserligen kunnat försvara sig: hälsningar
voro blott en höflighet, som ingenting vidare hade att
betyda, och hans hälsning hade endast gällt den gamla
damen, och han skulle äfven kunnat göra andra kloka
anmärkningar, men han försmådde hvarje undanflykt, han hade
en allt för god trumf i hand, och han spelade äfven ut
den rakt i ansiktet på sin Jeannette: »Baron von Unkenstein
ber om sin vördnad för dig, han har stannat kvar i
Ragusa.»
»Hvar?» eller rättare: »Huru? Hvar? Hvem? Hvad?»
dessa frågor, som min gamle vän snickaremästaren Punkem
vid hvarje tillfälle brukar göra hvar och en, foro genom
fru Groterjahns hufvud, hennas armar sjönko ned längs
hennes sidor, och hon själf föll ned på en fällstol, som om
hon varit en pannkaka, hvilken köksan släppt i askan. Alla
hennes förhoppningar voro krossade, allt, hvad hon i dessa
dagar planerat, hade blifvit hängande i Ragusa, och hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
