Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ort och ställe emot dem så varm och ljus, som om den
vore ren verklighet.
Den gamla gråa damen var bland dem som sågo allt
detta, och hennes ögon fylldes med tårar, och Helena stod
vid hennes sida och slog sin arm kring hennes lif, och då
den gamla damen blef varse den unga flickans varma
medkänsla, föll hon henne om halsen och grät bittert. På
andra sidan stod baronen med lorgnetten inklämd i ögonvrån
och betraktade dem med ett spotskt leende, sådant
som dumheten tar på sig, då någonting obegripligt kommer
inför dess ögon.
»Kom,» sade Helena, då hon blef varse grinet, drog
dem gamla damen bort ifrån platsen och förde henne till
en bänk, där gamle Jahn satt så tankfull. Han hörde ej
till dem, som där borta sågo något annat än kala klippor
och ofruktbara berg, han hade förvånat sig öfver, hvad
människorna kunde se på den ön, och han hade i sina tankar
kommit till den slutsatsen, att på ön möjligen något kunde
ha skett i forna dagar, hvilket åstadkom en sådan rörelse
bland passagerarna; men hvad för något? Det var fördoldt
för hans ögon.
Då han nu äfven fick se sin gamla väninna vara så
upprörd, gick han nyfiken fram till henne och frågade ifrigt:
»Hvad är det, tant Lina? Hvad har skett, Helena?»
»Jag vet ingenting, farbror.»
»Nej,» sade den gamla damen och började småningom
åter lugna sig, »ni vet det inte, min kära dotter, ni kan
inte heller veta det; jag tror också, att ingen människa
numera vet det, utom jag ensam. Det är nu redan länge
sedan. Åsynen af ön har icke upprört mig så mycket, nej,
endast det som därvid kom i mina tankar. Ack, jag är ett
gammalt oförståndigt fruntimmer, som kan låta sådant där
få makt med mig ännu på gamla dagar! Men, min bäste
herr Jahn, vi gråta ju vid våra vänners och älskades grafvar,
hvarför skulle icke då vårt hjärta bedröfvas, när det för
alltid jordat sina förhoppningar och önskningar? Nej,»
utbrast hon, »icke för alltid! Vi tro på ett återseende af
våra kära i en renare gestalt, hvarför skulle icke då hjärtat
tro på sina förhoppningars och önskningars återvaknande,
äfven i renare former?»
Helena omfamnade henne, tryckte henne intill sitt
hjärta och såg orolig på gamle Jahn; hon hade mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
